Vi har skapat en ny klass av djur: Stockholmsarterna
- 5 min
Här följer ett utdrag ur min senaste bok Under en vit himmel – ett reportage om framtidens natur.
Det är en vanlig iakttagelse att naturen, eller i varje fall naturen som begrepp, är hopsnärjd med kulturen. Innan det fanns något att ställa den mot – teknik, konst, medvetande – var ”naturen” det enda som existerade, och därmed var begreppet överflödigt. Det stämmer förmodligen också att när ”naturen” väl uppfanns, då var kulturen redan inflätad i den. För 20 000 år sedan blev vargen domesticerad. Resultatet blev en ny art (eller underart, enligt vissa källor) och två nya kategorier: ”tam” respektive ”vild”. När vetet domesticerades för omkring 10 000 år sedan delades växtriket. Vissa växter blev ”grödor”, andra ”ogräs”. I antropocens djärva nya värld blir indelningarna bara fler och fler.
Prärievargen drar nytta av människans intrång men skyr områden där alltför mycket pågår – den har utnämnts till en misantropisk synantrop.
Ta termen synantrop, till exempel. Det står för ett djur som inte domesticerats och ändå, av någon anledning, visar sig vara besynnerligt väl lämpat att leva på en gård eller i en storstad. Bland synantroperna (av grekiskans syn, för ”med”, och anthropos, ”människa”) hittar vi tvättbjörn, amerikansk kråka, brunråtta, asiatisk karp, husmus och några dussin kackerlacksarter. Prärievargen drar nytta av människans intrång men skyr områden där alltför mycket pågår – den har utnämnts till en misantropisk synantrop. Inom botaniken har vi apofyter, inhemska växter som gynnas av människans närvaro, och antropofyter, som gärna gör människan sällskap till nya miljöer. Antropofyterna kan i sin tur delas in i arkeofyter, som spridits innan européerna kom till nya världen, och neofyter, som spridits efter det.
Det finns än så länge ingen term för denna märkliga form av livsuppehållande åtgärder.
För varje art som tjänat på att leva nära människor har förstås många fler förlorat, vilket har skapat behov av en annan och dystrare uppsättning termer. Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN), som upprättar den så kallade globala rödlistan, klassas en art som sårbar när risken att den ska försvinna inom hundra år uppskattas till minst 10 procent. En art klassas som hotad när den minskat i antal med mer än 50 procent på tio år eller tre generationer, beroende på vilken tidsrymd som är längst. En art förs till kategorin akut hotad när mer än 80 procent av populationen försvunnit på samma tid. På IUCN-språk kan en växt- eller djurart vara ”utdöd”, rätt och slätt, eller så kan den vara ”utdöd i vilt tillstånd”. Den kan också vara ”möjligen utdöd”, vilket är fallet när den enligt en samlad bedömning kan antas ha försvunnit, även om försvinnandet ännu inte kunnat bekräftas. Bland de hundratals djurarter som för närvarande listas som möjligen utdöda finns fladdermusarten Murina tenebrosa, den röda guerezan Piliocolobus badius waldronae, gnagaren Uromys emmae och nyakaledoniennattskärran. Ett stort antal arter – bland annat tättingen poo-uli, en knubbig nektarkrypare hemmahörande på Maui – vandrar (alternativt skuttar) inte längre på jorden men lever vidare i form av celler bevarade i flytande kväve. (Det finns än så länge ingen term för denna märkliga form av livsuppehållande åtgärder.)
Men av något skäl – vi kan kalla det biofili, vördnad för Guds skapelse eller förlamande skräck – vill människor inte gärna vara meteoriten.
Ett sätt att ta till sig den biologiska mångfaldens kris skulle kunna vara att helt enkelt acceptera den. I livets historia har det trots allt uppstått hack till följd av utdöenden – både stora och väldigt, väldigt stora. Meteoritnedslaget som blev slutet på perioden krita utraderade kanske 75 procent av alla jordens arter. Ingen sörjde dem, och så småningom utvecklades nya arter som tog deras plats. Men av något skäl – vi kan kalla det biofili, vördnad för Guds skapelse eller förlamande skräck – vill människor inte gärna vara meteoriten. Och därför har vi skapat ytterligare en klass djur: sådana som vi drivit fram till branten och sedan ryckt bort därifrån. Termen på modet för sådana djurarter är ”åtgärdsberoende”, men de skulle också kunna kallas Stockholmsarter, eftersom de är så totalt utlämnade till sina förövare.
Tandkarparna i Devils Hole är en klassisk Stockholmsart. När vattenståndet i grottan sjönk mot slutet av 1960-talet var det den konstgjorda hyllan och strålkastarna som NPS installerat som höll liv i fisken. Sedan rättsväsendet fått stopp på pumparna i området kring grottan började vattnet sakta stiga, men akviferen återhämtade sig aldrig helt. I dag är vattenståndet i grottan ungefär 30 centimeter lägre än det borde vara. Det har fått ekosystemet i dammen att förändras och näringsväven att trasas sönder. Sedan 2006 har NPS bedrivit stödutfodring med bland annat bladfotingar – ett slags hemkörd mat för fisk.
Bland dem märks insamling av ägg, utsättning av ungar uppfödda i fångenskap, skyddsburar och inhägnader, naturvårdsbränningar, kelering, ledsagad flyttning, handpollinering, artificiell insemination, träning i predatorundvikande beteende och betingad smakaversion.
Det finns ingen exakt uppgift om hur många arter som i likhet med tandkarparna är åtgärdsberoende i dag. Det handlar åtminstone om flera tusen. Åtgärderna de är beroende av är många även de. Bland dem märks, förutom stödutfodring och uppfödning i fångenskap: insamling av ägg, utsättning av ungar uppfödda i fångenskap, skyddsburar och inhägnader, naturvårdsbränningar, kelering, ledsagad flyttning, handpollinering, artificiell insemination, träning i predatorundvikande beteende och betingad smakaversion. Listan blir längre för varje år. ”Gamla människor gör på gamla sätt, och nya människor på nya sätt”, noterade Thoreau.
Elizabeth Kolbert är journalist och författare till bland annat Det sjätte utdöendet (The Sixth Extinction), för vilken hon belönades med ett Pulitzerpris för bästa fackbok. Under en vit himmel är hennes senaste bok. Den har redan hyllats och rekommenderats av personer som Barack Obama och Bill Gates.