Roger Federers fantastiska tenniskarriär är över
Roger mot Tiger. Så heter det inledande kapitlet i David Epsteins briljanta bok Bredd – Därför lyckas generalister i en specialiserad värld. Epstein berättar den kända historien om ultraspecialisten Tiger Woods, som först höll i en golfklubba som spädbarn. Och därefter om tennisstjärnan Roger Federer (som just lagt racketen på hyllan …):
Mamman var tränare, men hon tränade honom aldrig. Det hände att de lekte med en boll medan han lärde sig gå. Under uppväxten spelade han squash med pappan om söndagarna. Han testade att åka skidor, brottas, simma och åka skateboard. Han spelade basket, handboll, tennis, pingis och badminton över grannens staket och dessutom fotboll i skolan. Att han prövat på så många olika grenar skulle han senare lyfta fram som något som utvecklat honom som idrottare och hjälpt honom träna upp koordinationen mellan öga och hand.
Han upptäckte att grenen inte hade någon större betydelse, bara den inbegrep en boll. ”Jag var alltid väldigt mycket mer intresserad om det fanns en boll med”, konstaterade han i efterhand. Som barn älskade han att spela. Föräldrarna hade inga särskilda förväntningar på honom vad gällde idrott. ”Vi hade ingen plan A och ingen plan B heller”, berättade mamman senare. Hon och pappan hade uppmuntrat sonen att pröva på alla möjliga grenar. I själva verket hade det varit ett måste. Pojken ”blev outhärdlig”, enligt mamman, om han var tvungen att sitta still för länge.
Jag var alltid väldigt mycket mer intresserad om det fanns en boll med.
Mamman var tennislärare men bestämde sig för att inte ta sig an sonen. ”Han hade bara retat upp mig i så fall”, sa hon. ”Han testade de mest konstiga slag, och att slå en retur på vanligt sätt var det inte tal om. En mamma uppskattar inte sådant, helt enkelt.” I stället för att puffa på verkade föräldrarna, som en reporter från Sports Illustrated noterade, snarast ”vilja bromsa”. När pojken närmade sig tonåren blev han alltmer inriktad på tennis, och ”om de försökte påverka honom till något över huvud taget, så var det att inte ta tennisen på så stort allvar”. När han spelade match gick mamman ofta åt sidan för att prata med vänner och bekanta. Pappan hade en enda regel – ”spela schyst, bara”. Det gjorde grabben också, och han började bli riktigt bra.
Som tonåring hade han blivit bra nog att förtjäna en intervju i lokaltidningen. Hans mamma blev bestört när hon läste hans svar på frågan vad han skulle köpa för de första pengar han eventuellt skulle kunna tjäna på tennisen: ”En Mercedes.” Hon andades ut när reportern låtit henne lyssna på en inspelning av intervjun och de insåg att det skett en missuppfattning: sonen hade sagt ”Mehr CDs”, på schweizertyska. Det han önskat sig var fler cd-skivor.
I 35årsåldern, när även legendarer inom tennisen oftast har dragit sig tillbaka, rankades han fortfarande som världsetta.
Pojken gillade att tävla, det var det ingen tvekan om. Men när hans tennislärare beslöt sig för att flytta upp honom till en grupp med äldre spelare bad han att få bli nedflyttad igen, så att han slapp lämna sina kompisar. En del av det roliga var trots allt att hänga kvar efter träningen och snacka om musik, proffswrestling eller fotboll. När han till slut släppte de andra idrotterna – varav fotbollen varit den viktigaste – för att satsa på tennisen hade de andra ungdomsspelarna börjat jobba med styrketräningscoacher, idrottspsykologer och näringsfysiologer för länge sedan. Men det var inget som tycktes skada hans utveckling på längre sikt. I 35årsåldern, när även legendarer inom tennisen oftast har dragit sig tillbaka, rankades han fortfarande som världsetta.
/…/
Utmaningen vi alla står inför är hur vi ska slå vakt om fördelarna som bredd, spretiga erfarenheter, gränsöverskridande idéer och senarelagd fokusering innebär i en värld som i allt högre grad uppmuntrar eller rentav kräver hyperspecialisering. Visst finns det områden där individer med Tigers försigkommenhet och målmedvetenhet blir ett måste i takt med att komplexiteten ökar – i takt med att tekniken väver in världen i allt större nät av sammanlänkade system, där varje individ bara uppfattar en liten del – men vi behöver också fler som Roger: de som börjar förutsättningslöst och tar till sig olika erfarenheter och perspektiv på vägen framåt. De som har bredd.
Kanske är världen generellt mer som en tennismatch än en golfrunda? Hur som helst: Tack, Roger Federer för en fantastisk karriär och för det du lärt oss om generalistens väg!
Läs också Bill Gates om boken Bredd och om att vi behöver fler Roger Federers.
