Välkommen till världens mest extrema land
Efter möten med tusentals nyanlända ungdomar har ex-polisen Mustafa Panshiri formulerat tankar och strategier för en smidigare integration. Sju råd till Mustafa är boken han önskar att någon givit till honom när han själv kom till världens mest extrema land. Vi ställde honom några frågor när han kom förbi för att hämta de första exemplaren från tryck.
Du kom till Sverige som 11-åring på 90-talet. Vad är den viktigaste lärdom du gjorde under din uppväxt här, och som du vill förmedla till dagens nyanlända?
– Att inte lyssna på de som påstår att svensk kultur inte existerar och att man inte behöver anpassa sig till det svenska. Anpassning ingår i migrationens pris. Frågan är därför inte om anpassning krävs utan snarare hur mycket anpassning som krävs. Det försöker jag reda ut i boken.
Vilka hoppas du ska läsa boken – och vad vill du att de ska ta med sig?
– Jag hoppas att unga i våra utsatta områden, både första och andra generationen, läser den och får strategier om hur man blir en del av Sverige. Jag hoppas även att infödda svenska läser den och får en förståelse hur ansträngande en anpassningsprocess faktiskt kan vara och ha respekt för det.
Samtidigt har det politiska klimatet förändrats. När talibanerna nu tagit makten i ditt gamla hemland Afghanistan och tusentals flyr, går statsminister Stefan Löfven snabbt ut och lovar att Sverige aldrig ska tillbaka till flyktingkrisen 2015. Som aktiv i debatten sedan dess, hur upplever du att det offentliga samtalet förändrats?
– Det är en annan retorik idag jämfört med 2015 och jag förstår till viss del. Jag har släktingar kvar i Afghanistan som jag gärna hade velat ta till Sverige så de kunde få uppleva fred för en gångs skull. Men jag förstår samtidigt att alla mina lan
dsmän från Afghanistan inte kan ta sig hit och att vi har integrationsproblem i Sverige vi måste handskas med.
I din bok talar du mycket om individens eget ansvar att bli en del av det svenska samhället. Tycker du att integrationsdebatten haft fel fokus?
– Ja. Självklart ska samhället hjälpa till så mycket som möjligt för att underlätta integrationen men ett fokus på vad man själv kan göra tycker jag har saknats.
Vilken av alla kulturella seriekrockar har varit svårast att förlika sig med…?
– Melodifestivalen och blodpudding till skollunch. Skämt å sido så är det synen på individen vs gruppen. Medan länder som Afghanistan har ett alltför extremt fokus på gruppen har Sverige en extrem syn på individen och hennes självförverkligande.