Arash Sanari om Augustnomineringen, året som gått och sin far

För ett år sedan släpptes Arash Sanaris debutbok Sverigevänner : Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn.
Tidigare i höstas blev den nominerad till Augustpriset i klassen Årets svenska fackbok.
Men hur har det påverkat författaren – och hans far (som med sina underbara och skarpa gamla dagboksinlägg har charmat varenda läsare)?  
Nu har boken varit ute tolv månader. Att det varit stort för dig vet vi, men hur har det egentligen varit för din pappa Jamshid? Vi är många som undrar…
– Pappa rubbas inte så lätt. Han skulle kunna vinna 250 miljoner på lotto och när journalisten frågar “vad har du köpt för pengarna?” så skulle han bara titta uttryckslöst på vederbörande och säga: “Varför skulle jag köpa något för pengarna?” Men han har fått många roliga brev –alltså brev. Fysiska. Brev. Papyrus alltså. Från gamla bekanta från de första åren i Sverige som kommer ihåg honom. Det är coolt. Gamla gubbar som börjar brevväxla vid 80 års ålder!
Du har fått en ny roll som integrationsexpert. Var du beredd på det, eller var det en plan?
– Expert? Smickrare där. Men nej, det var ingen plan. Jag har färre planer i livet än vad folk tror. Jag kollar ofta bara två steg fram. Steg ett var att skriva boken. Steg två att släppa den. Större plan fanns det inte.
Vad har du fått för sorts respons? 
– Att många invandrare skulle känna igen sig utgick jag ifrån. Om det gör de ju. Men att så otroligt många svenskar skulle finna historien ögonöppnande … Jag vet inte om det förvånar mig, men det säger ändå något om att den här historien behövde komma ut.
När jag – lätt halvhysterisk –ringde om Augustprisnomineringen så var du lite frågande. Hade du inte hört talas om priset?
– Haha, jo, jo, det hade jag. Jag låter sådär bara.
Om du vinner får du 100 000 kronor. Vad gör du för dem?
– Varför skulle jag köpa något för pengarna?