En vansinnigt rolig berättelse med stora stänk vemod – trots potential för både bitterhet och tråkighet
När Arash Sanari kom till redaktionen med sin idé om en bok baserad på hans egna och pappans dagböcker från den första tiden i Sverige så tänkte jag genast att det skulle kunna bli en viktig bok med en enorm potential.
En enorm potential att bli dötråkig, vill säga. Det var upplagt för att bli en sorts samvetsbok, som ett förlag ger ut för att visa på sunda värderingar och intresse för samhällsfrågor – som alla pratar om men som knappast resulterar i ens ett tusen sålda exemplar. Alltså en sån där bok som på sin höjd intresserar författarens familj och kanske någon vänlig kritiker eller välvillig men sönderpolitiserad ledarskribent. Ingen hade ju ens dött, vad jag förstod, och Arash var tydlig med att det inte skulle bli några spännande krigsminnen. Det handlade mest om pappans och Arashs funderingar och erfarenheter från åren på Tjörn.
Men man vet ju aldrig, och snäll som man är (ibland) så bad jag ändå att få läsa. Fast egentligen handlade det nog mest om den fega artighet som är ett av mina främsta personliga kännetecken och ingenting jag är särskilt stolt över.
Idag är jag ändå bra nöjd med den fega artigheten. För det tog inte många sidor innan jag skrattade högt för första gången. Och sen skrattade jag igen och igen. Och sen fick jag ont i magen. Och sen grät jag en skvätt. Och sen skrattade jag lite till. Och så fortsatte det på det viset med tre skrattsalvor för varje tår, på ett ungefär.
Arash är väldigt rolig. Och pappa Jamshid är lika rolig han, fast på ett annat sätt.
Det brukar ofta talas illa om västkusten och dess humortradition (nästan uteslutande från folk som inte är särskilt roliga själva). Nu är Sverigevänner : Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn verkligen ingen humorbok per se, men den är väldigt präglad av det som jag skulle kalla den sanna västkusthumorn – förmågan att se det absurda och roliga i livets alla små och stora pinor.
Det som i andra händer hade blivit en sorgsen och plågsamt allvarlig redogörelse om integration och invandrarerfarenheten blir i Arash Sanaris händer något annat och mycket större. Med hjälp av sin särskilda blick och sin förmåga att formulera sig och lyfta fram de mest absurda små händelser och sätta dem i en kontext som få andra skulle hitta, så har han gjort sin och pappa Jamshids upplevelser av Sverige så oerhört lätta att ta till sig. Det har blivit en bok som på riktigt ger liv åt den sortens erfarenheter och gör dem oerhört lätta att ta till sig. Visst blir man bitvis melankolisk och arg över sakernas tillstånd, men boken är skriven helt utan bitterhet.
Vi på Volante är enormt stolta över att få ge ut Arash Sanaris första bok. Jag hoppas verkligen att det här är en bok som kommer att bli läst, för den berättar om en allt annat än unik erfarenhet på ett unikt sätt. Och den handlar om två människor som är sanna Sverigevänner, som ser allt det fina med – och vill bli del av – det samhälle som vi svenskar byggt under det senaste århundradet. Och där ett sammansatt ord som Sverigevän faktiskt handlar om det Sverige som finns på riktigt och inte bara i Narnia- eller Tolkien-liknande fantasier där rågblonda figurer dansar Väva vadmal över blomsterängar iklädda folkdräkter (eller reciterar Heidenstam i karolinerklädsel vid någon gammal staty).
Som svensk får man en smart och distanserad syn på sig själv och inte så lite dåligt samvete, trots att Arash Sanari inte alls riktar något anklagande finger mot vare sig landet eller befolkningen.
Boken blir snarare en påminnelse både om vad vi faktiskt kan och inte minst vad vi kan bli bättre på. Men framförallt är det en uppväxtskildring som är omöjlig att förtränga efteråt.
Så grattis till dig som har den här läsningen framför dig!