Linda Skugge: ”Jag gjorde så gott jag kunde”
Läs mer:
* om Linda Skugge
* om nya boken Flygfärdig.
Din nya bok på Volante kommer snart ut – hur skulle du själv beskriva Flygfärdig?
– Det är en djupt vemodig och ganska rolig tankebok om att snart ha vuxna barn. Om när den riktiga århundradets kärlekshistoria tar slut. När man inte längre är världens bästa mamma. När barnen sticker och aldrig mer ringer. När man inte längre får ta del av deras vardag. När man har stora barn, vad är man då? Är man verkligen mamma då?
Den allra största kärlekshistorien är den som vi har till våra barn
Varför ville du skriva den här boken?
– Jag behövde bearbeta det faktum att mina barn snart är vuxna och kommer lämna mig och det här var vad som kom till mig. Jag tyckte att det talades alldeles för lite om att den allra största kärlekshistorien är den som vi har till våra barn – och att den en dag tar slut när de flyttar och slutar höra av sig för att de av naturliga skäl har intressantare saker för sig än att ringa hem till gamla gaggiga mamma.
Vem borde läsa den, tycker du?
– Alla som vill ha barn, som har barn och även de snart flygfärdiga barnen. Så att de förstår hur djupt älskade de är, och intressanta och fascinerande.
Som en uppdämd vall av kärlek
Kan man säga att den tagit tjugo år att skriva?
– Ja, haha! Den har legat som en uppdämd vall av kärlek inne i mig i tjugo år. Som nu har brustit och blivit en bok.
Vilka tips skulle du ge en tjugo år yngre Linda Skugge som väntar sitt första barn?
– Jag har ju alltid varit med mina barn så jag kan inte ge tipset att ta tillvara mer på tiden, för det har jag gjort. Och jag kunde inte bli piggare så den enorma utmattning som jag ständigt led av som småbarnsmamma går inte heller att radera.
Jag gjorde så gott jag kunde
Jag skulle nog snarare vilja bekräfta mig själv och ge mig själv beröm om man får vara så odräglig? Jag tycker att jag gjorde ett bra jobb trots min totala utmattning. Jag var där, jag lyssnade, jag lekte, jag tog ut dem i naturen, jag lagade en massa mat. Jag var snäll. Jag gjorde så gott jag kunde.
Väldigt svart i sinnet
Efter att ha sträckläst manuset var jag tvungen att ta en promenad runt ett snöblaskigt Gamla stan för att samla mig. Den är väldigt, väldigt känslosam. Hur var det att arbeta med den här boken?
– Det var lika känslosamt att skriva den. Och som alltid nu för tiden skrivs mina böcker under grav kortisolbrist, man blir väldigt utmattad, väldigt svart i sinnet, väldigt skör och känslosam då. Det påverkar säkert orden. Förhoppningsvis till det bättre.
Som att sätta på en kran
Texten växlar perfekt mellan enorm kärlek till barnen, en lika enorm svärta, pricksäkra samtidsskildringar och en fantastisk humor samt – inte minst – otroligt enkla och bisarrt billiga matrecept. Hur kom du fram till det upplägget?
– Det är som alltid när jag skriver, det är som att sätta på en kran och det bara kommer. Från början till slut. Jag ser den här boken som en lång, ibland manisk, ibland sorglig, ibland humoristisk dikt.
En massa Tove Jansson
Jag tänkte på både Joan Didion och Kristina Lugn när jag läste boken, men samtidigt är den lika bred som en Martina Haag-bok. Var har du hittat inspiration?
– Ungefär exakt från just dem du nämner! De är alla fantastiska författare. Sedan har jag läst en massa Tove Jansson och Sonja Åkesson.