Fler röster behövs för att lyfta läsningen
Det talas sällan om vad kulturpolitik egentligen handlar om. Att någon tycker att andra ska exponeras för, eller göra något, mer eller mindre. Det kan handla om filmutbud, tillträde för fler att lära sig spela instrument eller att hålla en operascen igång av hög kvalitet.
Just nu slås det på stora trumman för läsning, och särskilt läsning av böcker. Regeringen vill i sin proposition ”Läsa för livet” som presenterades på Bokmässan arbeta för läsfrämjande. Satsningen kommer i spåren av Litteraturutredningen.
Idag skickade Kulturrådet ut meddelande om bidrag för läsfrämjande insatser kopplade till idrottsrörelsen. Jag gissar på att analysen i bakgrunden handlar om att pojkar läser mindre idag och var finns pojkar fortfarande — jo, på fotbollsplanen. Det är bra tänkt. Jag läste ett dussin fotbollsböcker under min uppväxttid och håller Åshöjden-böckerna av Max Lundgren som klassiker.
Eller så är man som ung intresserad av musik. Tajmingen är just nu perfekt för hiphopartisten Petter, nu aktuell med boken ”16 rader” och som berättar i otaliga intervjuer om sin kärlek till böcker. Han motsvarar inte typen för den vanliga läsaren. Perfekt, tänker läraren och bibliotekarien, med risk för att Petter kommer bli så sönderkramad den närmsta tiden att de som han ska tala för till slut kommer känna det som att han också är en del av de vuxna etablissemanget.
De stora morgontidningarna vill också vara med. Daniel Sandström, kulturchef för SvD drog en lans för skönlitteraturen nyligen. DN känner sig förstås hemma här. I ett manifest föreslås att man ska göra läsningen synlig, det vill säga sitta med en bok. Bakom står Patrik Hadenius som är chefredaktör för Forskning & Framsteg.
Det är inte svårt att förstå bakgrunden till oron. Undersökningar visar på minskad läsning just bland yngre män. Som jag skrev om nyligen så slås jag ofta av att det är få som läser böcker i situationer där man tidigare såg böcker. Det var därför våra nya enkätresultat både var lite glädjande och förvånande: intresset för att läsa böcker slog alla andra intressen.
Den här frågan är på många sätt viktigare än vad som händer med boken i sig, apropå digitaliseringen och jag tänker på seminariet ”Bokmediets omvandling” som jag besökte på Bokmässan. Därför tycker jag att Rasmus Fleischer träffade rätt i sin Expressen Kultur-artikel, i alla fall delvis. Han konstaterar att marken inte är plöjd på samma sätt nu för ebokens intåg i Sverige som den var i USA då Kindle fick sitt genombrott. Idag är surfplattan (iPad) — inte den dedikerade, monokroma läsplattan — standard, vilket medför direkt konkurrens för boken med andra medieformer, i samma apparat. Däremot håller jag inte alls med honom om att förlagen förväntar sig eller tror att ett genombrott kommer korrigera för andra farhågor, till exempel bokhandelns tynande roll eller minskad läsning. Förlagen turar mest på som tidigare och bryr sig snarare mer om att hitta nästa diet eller, som nu, nästa Backman.
Hur som helst.
Vi uppmuntrar förstås allt arbete med läsfrämjande. Bokens betydelse utgör ju en av hörnpelarna i vad Volante gör. Vi älskar böcker.
Samtidigt gnager en fråga. Är vi bara några som på ren autopilot framhåller bokens roll? Blir de personer som i stället dedikerar sig mot rörlig bild sämre människor?
Kanske handlar det om en känsla att se kultureliten som ovanifrån ska bilda pöbeln, på samma sätt som en pappa och en mamma som tjatar på sitt barn om vad som är bäst för dem. Även DN:s Jonas Thente tar upp svårigheterna med ett sådant politiskt arbete.
Mest saknar jag nog en diskussion. Varför ska vi läsa böcker? Kanske ska vi tala om läsning i stort, och berättelser betydelse, lika mycket?
För med ett sådant samtal — också fört av andra än kulturjournalister, utanför ekokammaren — så uppstår också andra och troligen bättre argument och åtgärder.
Fler röster behövs.