Återfann dagböcker – nomineras nu till Augustpriset
Arash Sanaris Sverigevänner : Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn har blivit nominerad till Augustpriset 2020.
Här berättar fyra personer som på olika sätt varit inblandade i processen om hur boken kom till och vad som fick Filip & Fredrik att köpa filmrättigheterna.
Micael Dahlen, ”upptäckaren”
”Arash och jag har känt varandra i flera år och har alltid studsat tankar och idéer mellan oss, till och med försökt få ihop en teveserie som rann ut i sanden. Häromåret ”flyttade han in” på stället där jag brukar vara när jag inte är på Handelshögskolan och när han berättade om att han satt och skrev ner sin pappas dagboksanteckningar pratade vi om vilket spännande format det skulle kunna bli och jag peppade honom att skriva en bok och satte ihop honom med Volante.”
Arashs pitchmejl till Volante
” Hej Tobias!
Jag har fått dina kontaktuppgifter av Micke Dahlen. Jag har suttit och ruvat på informationen ett tag, men nu känner jag att det är dags att göra slag i saken.
Jag är 37 år gammal, från västkusten men sedan många år bosatt i Stockholm. Jag jobbar till vardags som specialistläkare, men har också i många år burit runt på en idé till ett bokprojekt. Som du förstår är det här du kommer in i bilden:) Jag nämnde det för Micke för något år sedan när vi funderade på att göra lite tv ihop, han tyckte det lät intressant och sporrade mig att ta tag i saken.
Sagt och gjort, sedan ett halvår tillbaka har jag dragit ned min kliniska verksamhet till deltid och skrivit på deltid. En kort hisspitch av projektet är att jag hittade min och pappas gamla dagböcker när han sålde vårt gamla hus och barndomshem. Du förstår, när jag kom till Sverige 6 år gammal vantrivdes jag stort och en barnpsykolog de tog mig till rekommenderade att jag skulle skriva/rita dagbok för att få mina tankar på print. Jag ville inte riktigt, så pappa började skriva själv. För att visa att vuxna också kan. Båda gillade det, och helt oberoende av varandra skrev vi i flera år ned våra betraktelser av Sverige. Jag från mitt barnperspektiv, han från sitt vuxna. När jag läste igenom dem insåg jag rätt snabbt att det här är ganska starkt. Min resa från att ha varit utanför till att bli ”svensk”, och hans initiala hoppfullhet som gradvis blev mörkare och mörkare.
Jag bifogar de första 10 kapitlen, med ett litet förklarande förord jag slängde ihop (inte helt olikt det jag skrev ovan). Jag har ingen aning om vad en passande titel vore. Jag tycker själv det är jäkligt bra, hoppas du gillar det också.
Jag nås på denna mail eller telefon: XXX-XXXXXXX
Allt gott;
Arash Sanari”
Boken blev verkligen en självbiografisk skildring i romanstil. Om vi hade satt ”roman” på omslaget hade inte det varit missvisande.
Tobias Nielsén, förlagschef
” Arash mejlade mig och presenterade sig, lite oklart varför, med att han var från västkusten. Då kallade han boken ’Dagbok i två generationer’. Sedan tog jag och Klas Ekman ett möte med honom. Det fanns inte särskilt mycket skrivet, men det som fanns där var otroligt bra och hade precis rätt tonträff för att vi skulle förstå att den här boken kunde bli lika rolig som rörande och viktig. Själv blir jag särskilt drabbad av de mörka undertonerna under ytan. Det blir bilder av ett Sverige både av idag och från det 80-tal då vi som jobbade med boken växte upp, med oförglömliga karaktärer och en magisk berättelse om vad ett dedikerat föräldraskap kan innebära.
Boken blev verkligen en självbiografisk skildring i romanstil. Om vi hade satt ”roman” på omslaget hade inte det varit missvisande.”
Svårast under arbetet hade vi faktiskt med titeln till boken. När jag sa mitt förslag blev det för första gången helt tyst i telefonen.
Klas Ekman, förläggande redaktör
”Både Arash och jag är från västkusten och jag tror faktiskt att den bakgrunden spelade in när vi samarbetade. För bortsett från den göteborgska Weiron-i-ottan-personligheten, som ju verkligen existerar, finns där en en mycket mer utbredd och särskild sorts samtalston som präglas av en mild ironi och en både road, kärleksfull och lite lätt uppgiven syn på världen som man annars nästan bara läser i intervjuer med göteborgsartister som Håkan Hellström. Den där tonen lyckades Arash fästa på papper. Det som jag tycker gör hans bok så stark är att där inte finns någon bitterhet eller anklagelser, där slås inte in några sanningar eller enkla svar. Som läsare får man istället en inblick i hur två människor möter en ny kultur och försöker anpassa sig till den, med mer eller mindre goda resultat. Det blir så mycket starkare.
Svårast under arbetet hade vi faktiskt med titeln till boken. Vi hade en underbar bild som alla på förlaget älskade. Det gjorde Arash också, men han tyckte att omslaget riskerade att bli för gulligt. Han ville inte skriva en gullig bok, han ville skriva en rörande och rolig, lite åt Fredrik Backman-hållet. Men allt är ju copy, så då gällde det att sätta en hårdare och mer slagkraftig titel för att väga upp det mjuka och mysiga.
När jag sa mitt förslag blev det för första gången helt tyst i telefonen, något som är synnerligen ovanligt när man pratar med Arash. Efter en del resonemang om att det ju, i ordets sanna och minst politiskt befläckade bemärkelse, faktiskt är vad bilden föreställer, så var det fortfarande tyst. Men så skrattade han till och sa ’vi kör’.”
Scenen med pappan på biblioteket kommer jag aldrig att glömma.
Fredrik Wikingsson, delägare i Nexiko som köpte filmrättigheterna
”Jag träffade Tobias, fick ett par böcker och sedan sträckläste både Filip Hammar och jag den. Den var både makalöst rolig och gripande och det gick ganska lätt att se att den skulle kunna överföras till film eller teveserie, för Sverigevänner har en särskild sorts stämning som även skulle göra sig väldigt bra i den formen. Scenen med pappan på biblioteket kommer jag aldrig att glömma.”