Per Faxneld: Det finns nog en hel del inslag av satanistisk feminism i de här berättelserna
Per Faxneld. Foto: Aron Mattsson.
Lagom till påsken 2020 kommer nu Per Faxnelds skönlitterära debut, Offerträdet (med sanslöst vackra illustrationer av konstnären Mimmi Strinnholm). En otroligt vacker liten bok med ett ruskigt innehåll. I fyrtiofyra korta berättelser, perfekta för högläsning, får vi följa med till ett norrländskt 1700- och 1800-tal och möta häxor, onda barn och mystiska väsen. Perfekt läsning för alla fans av klassisk skräcklitteratur och för all del även filmer som Midsommar.
Det jämtländska är en viktig del av mig. Inte minst de historier om puken, storsjöodjuret, trollkarlen Kjell från Ytterån och så vidare som min morfar och andra i släkten varit glada i. Där föddes nog en del av min egen fascination för trolldom och mystiska väsen.
Hur fick du idén till den här boken?
– Själva grundidén kom ur samtal jag hade med den norrländska konstnären Mimmi Strinnholm kring olika kusligheter, där jag började fabulera ihop små historier. Ganska snart kände jag att det här skulle kunna få en fungerande litterär form. Att Mimmi sedan illustrerade boken blev förstås helt perfekt.
Varför just Norrland – du bor ju i Stockholm?
– Visserligen är jag född och uppvuxen i Vasastan, men på mödernet härstammar jag från Jämtland – från släkter som funnits däruppe i många århundraden. Mina morföräldrar bodde på en gård i Nälden i Jämtland och jag har fortfarande kvar en stuga vid Näldsjön. Det blir ett par månader i Jämtland varje år och det jämtländska är en viktig del av mig. Inte minst de historier om puken, storsjöodjuret, trollkarlen Kjell från Ytterån och så vidare som min morfar och andra i släkten varit glada i. Där föddes nog en del av min egen fascination för trolldom och mystiska väsen.
Runt 1992 blev black metal en stor grej i mitt liv. Hela den estetiken med snö, granskog och corpse paint är rätt… norrländsk, på sitt sätt. Och avgjort finner man ekon av vissa black metal-teman i Offerträdet.
I mitten av 10-talet jobbade jag på Mittuniversitetet i Sundsvall några år. Den perioden odlade jag mitt gamla intresse för norrländsk svartkonst tillsammans med en lokal experimentmusiker, kollagekonstnär och gallerist vid namn Kristian Olsson. Ofta är det möten med människor som sätter igång saker. Det viktigaste var utbytena med Mimmi, som också bor i Sundsvall. Två mystikvurmares universum möttes och en kreativ process kom i rörelse.
Vi på förlaget trodde ju först att du nedtecknat befintliga skrönor. Hur satte du formen?
– Jag ville få till något lite lakoniskt och kärvt, ungefär som en del av mina äldre jämtländska släktningar kan berätta historier. Min mamma var novellförfattare, som publicerades i allt från Bonniers litterära magasin till Femina och fackföreningspress. Hennes berättelser var ofta rätt korta och hon brukade skämtsamt säga att hon var en minimalist som fått en maximalist till son. Hennes tal på min disputationsfest, efter att jag lagt fram en avhandling på över 700 sidor, gick ut på just detta. Så det här blev ett formexperiment med att skriva extremt kort och återhållsamt, vilket alltså är helt tvärtemot vad jag normalt gör.
Jag är ständigt på jakt efter det sällsamma och färgstarka snarare än det grå och vardagliga.
Det här är din skönlitterära debut, men du är till yrket docent i religionshistoria och har skrivit flera böcker om ämnen som satanistisk feminism och ockult sekelskifteskonst. Hur hänger Offerträdet ihop med din verksamhet som forskare?
– Det finns nog en hel del inslag av satanistisk feminism i de här berättelserna, har jag insett i efterhand. Och min yrkesmässiga förtrogenhet med bibliska motiv, magiska bruk och allsköns djävulstro var god näring för fantasin när jag började sätta samman händelseförloppen. Jag har också som akademiker intresserat mig en del för äldre folkliga föreställningar, som ju är vad Offerträdet kretsar kring. Bland annat har jag skrivit om brittiska älvor och redigerat nyutgåvan av en etnologisk klassiker om svensk varulvstro.
På 90-talet läste jag för övrigt en termin etnologi, men insåg direkt att inriktningen det ämnet har i dag inte passade mig. Man sysslar inte längre med varulvar, utan folk skriver avhandlingar om demensvård, seglarbloggar integration, kontorsliv och dylikt. Jag var och är alldeles för mycket av en romantiker för sådant, ständigt på jakt efter det sällsamma och färgstarka snarare än det grå och vardagliga. Men jugendvillan på Djurgården, som institutionen var inhyst i, var åtminstone en rejält fantasieggande plats.
Som tur var fann jag i religionshistoria en akademisk disciplin mer i min smak, där det vid tiden forskades kring självmordssekter, fornnordisk krigarkult och buddhistisk rituell besatthet. Professorn var en gammal beat-poet som gett ut diktsamlingar på Bonniers och hade en tibetansk lårbensflöjt hemma, vars toner han hänfört beskrev som ”mycket vemodiga”. Ja, du hör ju att jag kände att jag hittat hem. Och religionshistoria, med sitt utforskande av myter, har ofta starkt litterära egenskaper. Så på det viset kändes steget till att faktiskt skriva skönlitterärt inte så långt.
Professorn var en gammal beat-poet som gett ut diktsamlingar på Bonniers och hade en tibetansk lårbensflöjt hemma, vars toner han hänfört beskrev som ”mycket vemodiga”. Ja, du hör ju att jag kände att jag hittat hem.
Intresset för den här sortens folkgotik verkar onekligen ligga i tiden. Häromåret såg vi den amerikanska skräckfilmen Midsommar och Johan Egerkrans har gjort storsuccé med sin bok Nordiska väsen. Varför tror du att vi tilltalas av sådana berättelser just nu?
– Skräck och fantastik har ju rent generellt fått ett enormt uppsving på senare år. Det är mainstream nu på ett sätt det inte var när jag växte upp. Hade man ett stort intresse för sådant på sent 80- och tidigt 90-tal var man lite av ett freak. Som en del av det uppsvinget är det ganska naturligt att människor blivit varse att det finns lokala brunnar att ösa ur. Och för amerikaner och andra är förstås det skandinaviska våldsamt exotiskt.
Personligen uppskattar jag de rysliga delarna av nordisk folktro också som en motvikt till idylliserande Bullerbyn-idéer om det gamla bondesamhället. Det var knappast något slags mysepok vi borde sträva bakåt mot. Folktron blottlägger hur förfärligt livet egentligen var för de flesta svenskar i äldre tid. Ta bara ett sådant väsen som mylingen, ett odöpt barn som mördats av sin egen mor – typiskt sett eftersom barnet var utomäktenskapligt och skulle innebära hemska konsekvenser för henne. Det säger något om den brutala sociala kontroll man levde under. Eller tänk på puken, ett väsen som kunde dra till sig mat åt sin ägare – vilket vittnar om den utbredda hungersnöden. Och så vidare.
Skräck och fantastik har ju rent generellt fått ett enormt uppsving på senare år. Det är mainstream nu på ett sätt det inte var när jag växte upp. Hade man ett stort intresse för sådant då var man lite av ett freak.
Författarfotot till boken är ganska speciellt, kan du berätta om det?
– Förlaget lät mig själv önska fotograf och då hade jag nyss sett en lysande utställning av en konstfotograf vid namn Aron Mattsson. Han jobbar med våtplåt, en teknik som utvecklades under 1850-talet. Eftersom min bok till stora delar utspelar sig under ungefär denna period kändes han som rätt val. Jag tillbringade nästan en hel dag i hans ateljé, där Aron hade laddat upp med diverse rekvisita. Allt från slitna gamla böcker till en nattvardskalk, tarotkort och ett kattkranium (allt kom inte med på bilderna). Det var fascinerande att se den väldigt konkreta, ultra-analoga processen när bilderna blev till, med en plåt som täcktes av en silverlösning, exponerades i en lådkamera och sedan doppades i framkallningsvätskorna. Aron fångade verkligen stämningen i boken bra med sina porträtt!
