Why Women Still Can’t Have It All
- 2 min
Förra veckan började den här artikeln snurra som tusan i medier här i USA. Den heter Why Women Still Can’t Have it All och är skriven av Anne-Marie Slaughter, en superkvinna som är professor och har jobbat i Washington och allt sånt. Den är oerhört lång och handlar om problemet för kvinnor i USA att ta de absoluta toppjobben och samtidigt ha familj, och att vi lurar oss själva om vi tror att det faktiskt går.
Slaughter har många bra poänger. Som att man inte får tro att det bara har att göra med att anstränga sig tillräckligt. Och att kvinnor som försakar familjen för jobbet faktiskt verkar må mycket sämre av det än män som gör samma sak.
Ändå känner jag att två stora frågetecken hänger över mig när jag har läst färdigt. För det första: Varför efterlyser hon inga lagändringar? Det finns massor av välmående industriländer som har löst 90% av de praktiska problemen som listas i artikeln. Vi har föräldraforsäkring, dagis, fungerande skolor, semester. Ändå verkar den typen av reformer inte finnas på kartan for Slaughter. Varför inte, undrar jag?
Och för det andra: Är det verkligen människorna som ska ändra på sig? Är det inte jobben? Slaughter tar för givet att vissa jobb (och framför allt de vi pratar om här, typ statschef/storföretagsledare) kräver att man måste jobba jämt, och att vägen dit är likadan. Man måste SJÄLVKLART jobba hela natten, men man kanske kan göra det hemifrån? verkar hon resonera. Men igen kan man dra parallellen till andra länder, där även statsråd går på skolavslutningar.
Vissa jobb kräver att man är tillgänglig mer än andra, men jag blir vansinnig på den amerikanska naiviteten inför sambandet mellan timmar på jobbet och resultat (eller bristen därpå). Slaughter skriver en paragraf om facetime och kritiserar det – för att några stycken senare själv falla in i samma tänk. Jag tror inte att någon kan eller bör jobba dygnet runt, varje dag. Gör man det beror det inte på ambition, bara på bristande organisation och delegeringsförmåga. För vem sjutton vill att världens mäktigaste människor ska vara outsövda zombies som aldrig ser något annat än insidan på en cubicle i Washington? Alla som har försökt föra en samtal med en nybliven förälder vet att även de mest briljanta personer blir värdelösa under såna förutsättningar.
Men. Den största frågan av alla: Vi (som Sverige) som då faktiskt har löst mycket av det där har ju ändå samma siffror som USA när det gäller kvinnor i den absoluta toppen. Så vad beror det på? Det vore en intressant uppföljning.