What the…?
- 1 min
Måste bara berätta om en konstig grej som hände idag. Jag var ute på stan och gjorde lite ärenden (tänkte det är för tusan 7:e januari och 15 grader och SOL ute, måste passa på) och på vägen hem tänkte jag att jag skulle köpa en kaffe. Så det gjorde jag, på ett nytt ställe något kvarter från där jag bor. När jag stod och fiskade efter pengar till min capuccino hörde jag plötsligt mig själv säga:
Did you guys just open?
Yes, Wednesday was our first day, svarade kaffekillen.
Welcome to the neighborhood! hörde jag mig själv fortsätta.
So you live around here? sa kaffekillen.
I live and work here, so I’m pretty much always around.
osv. kul och grattis och vi ses förhoppningsvis snart och tack för kaffet.
Efter detta var jag så paff att jag var tvungen att springa in på delin tvärsöver och köpa glass (som jag naturligtvis inte kommer att äta förrän på tisdag, ifall Christian Heiner Beckett läser detta). Då hände det igen! Jag började prata med farbrorn i delin och ursäkta mina skrynkliga sedlar och oj vilket fint väder vi har och ha en fin dag.
Alltså vad i helvete? När började jag, världens sämsta kallpratare, välkomna baristor till området och skämta med pakistanska deliägare? Jag känner inte igen mig själv. Inte alls.
Om detta fortsätter är risken överhängande att jag inom tre månader har skaffat skjutvapen, en vansinnigt stor förlovningsring och äter chips till lunch. Sen måste de ju bara ge mig ett green card. JAG HAR BLIVIT AMERIKAN.