Vi visste att den här dagen skulle komma

För några veckor sedan oroade jag mig. Nu har det hänt. Jag har tappat bloggnistan. Några grejer hände samtidigt som fick mig att komma av mig helt. Först flyttade jag, vilket råkade sammanfalla med en helt hysterisk period på jobbet och besök av människor som jag verkligen vill vara med. Det kändes som att dygnet tappade hälften av sina timmar. Sen gjorde Resumé om sin sajtdesign och när jag kollar på veckans statistik är den nere på en tredjedel av vad den brukade vara. Sen öppnades kommentarsfältet, och jag blev påmind om hur det känns att ha folk som varje dag berättar för en hur värdelös man är. För hur dumt det än är kan tio intressanta, vettiga kommentarer förintas av en enda diss. I alla fall för mig.

Sen kom KOMMENTAREN. Den som har funnits i mitt huvud säkert tio gånger om dagen sedan den skrevs för ett par veckor sedan. Personen som skrev var nog inte ute efter att göra mig ledsen, det tror jag inte i alla fall. Men precis det påpekandet fick mig att få skrivkramp för första gången i mitt liv. JÄVLA SKIT.

Kommentaren gällde att jag aldrig kommer med något nytt. Att jag bara upprepar vad andra säger och skriver. Att jag postar filmer som alla redan har sett. Att jag är befriande naiv. Att det är bra att jag påminner om ämnen som redan har tagits upp på tusen ställen så att fler kan läsa om dem.

Först blev jag förvånad. Av alla saker jag har oroat mig för har nämligen just nyhetsvärdet inte varit en stor grej. Jag har ju aldrig försökt vara tidigt på trenden för sakens skull. Jag skriver om grejer när jag har något att säga. Så jag hade aldrig tänkt på att jag kanske upprepar något folk redan har hört.

Sen blev jag ledsen. För jag lägger ner så många timmar på den här bloggen, och jag har alltid känt att jag bidrar med något. Självklart skriver jag ibland om saker som andra skriver om, precis som alla skribenter gör. När något är på tapeten tar man upp det, liksom. Men jag tycker alltid att jag kommer med någon ny vinkel. Uppenbarligen är det inte sa. Och de senaste veckorna har det blivit filtret jag ser allt igenom: är det tillräckligt nytt? Hur många andra har skrivit om det här? Jag som aldrig egentligen har läst bloggar, har börjat dammsuga internet för att kolla om jag är tillräckligt unik i min tankebana.

Här inträder skrivkrampen. För jag kan inte komma på ett enda ämne som känns nytt och intressant. Jag har påborjat tretusen inlägg och stoppat mig själv efter halva, eftersom jag börjar oroa mig för om det är nytt, vilket det säkert inte är.

Så. Vet inte vad jag vill komma med det här. Bara berätta hur det är, kanske. Eller be om ursäkt for att ni följer Sveriges minst unika, men befriande naiva, blogg.