Vi måste snacka om privilegier.
- 3 min
Jag läser en hel del amerikanska sajter och bloggar om feminism. Det är kul, för ofta skiljer sig diskussionerna här och där ganska mycket åt och man kan hitta både inspiration och nya idéer. En sån grej som är jättepoppis i USA just nu, men inte riktigt har nått den svenska mainstreamdebatten, är diskussionen om privilegium (privilege, på engelska). Jag tycker att vi borde snacka lite om det.
Privilegium är motsatsen till diskriminering. Precis som att diskriminering kan ske på många olika grunder (kön, hudfärg, läggning, klass, ålder, utseende osv) finns det många sorters privilegier. Och precis som diskriminering är privilegium ingenting som individen har valt eller gjort sig förtjänt av.
I feministiska diskussioner pratar man ofta om det manliga privilegiet, male privilege. Men man kan precis lika gärna prata om vitt privilegium, medel/överklass-privilegium, smalt privilegium, heterosexuellt privilegium eller fuktionellt privilegium. Den som är privilegierad åtnjuter helt enkelt frånvaron av att bli diskriminerad på just den grunden. Det den här personen är eller gör anses, inom den kultur personen befinner sig i, vara det normala och är alltså ingenting man behöver tänka särskilt på.
Jag är fullkomligt överöst med privilegier. Min hudfärg gör att jag aldrig behöver ha konversationen Var kommer du ifrån? Stockholm. Ja, men var kommer du från egentligen? Min sexuella läggning gör att jag aldrig behöver rätta folk som utgår ifrån att min partner är en kille. Min klass gör att jag inte tvekar en sekund på att jag hör hemma på högskolan, på restaurangen, i fina butiken. Min funktion gör att jag inte behöver spana efter rullstolsramper så fort jag ska hem och hälsa på en kompis. Min kroppsstorlek gör att jag kan trycka i mig en hamburgare och få uppskattande kommentarer från omgivningen, inte äcklade blickar. Och så vidare. Det är helt enkelt en jäkla massa grejer jag inte behöver gå runt och oroa mig över varje dag. Det gör att jag kan lägga enormt mycket mer energi på sånt jag egentligen vill göra.
Privilegium innebär inte att livet är problemfritt. Självklart gör det ont att bli kallad jävla överklassunge av barnen som ska vara ens kompisar. Självklart kan jag som lång och smal kolla avundsjukt på kurvigare tjejer. Självklart finns det en massa situationer jag också kan känna mig obekväm i. Men det betyder inte att jag inte får del av fördelarna av mitt privilegium i väldigt många fler fall. Det här skriver jag för i princip varje debatt jag har följt om privilegier har hamnat i en sån diskussion: vadå, ni som säger att det finns ett smalhetsprivilegium, tycker ni att det är kul med ätstörningar eller? Nej, så klart inte. Men man måste vara väldigt närsynt om man inte kan ta in att den som följer samhällets normer får en massa oförtjänta fördelar som andra inte har. Inte överallt, alltid. Men för det mesta, och för det mesta utan att vi ens märker det. Vi ser det som självklart att vi ska få gå, stå, prata, jobba här.
Och det är just det som är poängen: det är oförtjänt. Inga av de här fördelarna mina privilegier ger mig har jag förtjänat. Det har inget med min kompetens eller person att göra. Det är helt slumpmässigt. Just därför är det så viktigt att prata om det. Privilegier (och motsatsen diskriminering) får oss att fatta fel beslut, anställa fel människor, hålla tillbaka talang. För att komma åt det räcker det inte att prata om vilka som orättvist väljs bort. Vi måste också prata om dem (oss) som orättvist väljs till. Därför tycker jag att det är dags att föra in lite mer privilegier i den svenska debatten.
(nu har jag skrivit privilegier ungefär 7000 gånger i det här inlägget. Det är skitsvårt att stava, så om det är fel någonstans får ni stå ut med det, eller säga till. Kram!)