Veckans modigaste
- 2 min
Den här krönikan av Jack Werner fick mig på väldigt gott humör: Förlåt, jag skrev rasistiskt på Flashback. Jack berättar hur han snubblar över en särdeles korkad kommentar i en gammal Flashback-tråd, och till sin fasa inser att det var han själv som hade skrivit den. Han, anti-rasisten och feministen som vet precis hur en ska uttrycka sig inkluderande och vettigt, har inte alltid varit sån.
Filip och Fredrik pratade i sin sista vanliga podcast (avsnitt 199) om att det är dumt att kalla Jocke Berg ”modig” för att Kentfesten i Göteborg förra veckan hade övervägande kvinnliga artister. Jag håller med. Det är var eventuellt en ekonomisk risk, men så som samhällsdiskussionen går just nu var det super-o-modigt på alla andra sätt. Bra, absolut, men inte modigt. Det Jack gör är tvärtom. Att erkänna att man själv har varit puckad tidigare är stort, modigt och bra. Riktigt bra.
Dels för att alla med någon slags vett i skallen känner igen sig. Det finns ingen som har gått genom livet felfri. Jag får rysningar när jag tänker på alla omedvetet och opåläst dumma saker jag har gjort. Som när jag beskrev en kille jag gillade när jag fick i åttan som ”neger”. När jag stod i SVT när jag pluggade på Handels och sa att vi inte hade några problem med jämställdhet, för att jag själv hade många killkompisar. Eller när jag i mitt första val röstade på Moderaterna. Det är sunt att bli påmind om att man inte är samma hela tiden.
Dels är det bra för att det ger hopp. Hopp om att även de som står jäkligt långt ifrån en idag kan övertygas genom samtal, öppenhet och argument. Men för att det ska kunna hända måste den som vill övertyga vara välkomnande. (Elsa Kugelberg skrev bra om det i DN igår). Det måste vara okej att inte veta eller inte fatta eller inte hålla med. Jag blir så jävla trött på alla som använder sitt politiska engagemang för att hävda sig själva och verkar helt ointresserade av att övertyga andra. Det är ju ett kanonsäkert sätt att inte komma någonstans alls. För jag lovar, att kalla mig anti-feminist för att jag inte håller med om alla delar i någons blogginlägg (jo, det har hänt) leder ingenstans. Däremot kommer man väldigt långt på att inse att bakom varje puckad kommentar finns en potentiell Jack Werner, som en dag kommer att se tillbaka på sina dumheter och skämmas. Kanske så mycket att hen skriver en krönika om det.