Växa ifrån det
- 2 min
Det här tycker jag var bra, i all enkelhet. Suzanne Sjögren som är programledare på TV4 berättar i Expressen om hur vikt är ständigt närvarande i hennes yrke som sportjournalist, trots att det inte har något med saken att göra egentligen.
När jag var yngre trodde jag att kroppsångest och ätstörningar var någonting som gick över med åren. Det hände ju rätt ofta att media rapporterade om att unga tjejer hade problem, men inte en enda gång minns jag att de nämnde en kvinna över kanske 25 i de sammanhangen. Alltså: kroppsångest är något som hör tonåren till, ungefär som att bli för full eller vara osäker i sociala sammanhang.
Döm om min förvåning när jag fyllde 25, 28, 29, och fortfarande kände mig likadan. Jag blir fortfarande för full ibland, jag känner mig fortfarande hemskt osäker och jag känner mig fortfarande tjock, ful och fel. Vilken jävla luring!
Det var faktiskt min mamma som först för några månader fick mig att fatta hur det egentligen ligger till. Hon är 59 år och pratade om en bekant i samma ålder. Som fortfarande har problem. Som fortfarande sitter fast.
59 år! Jag kan inte tänka mig något värre. Att ha barn och kanske barnbarn och förhoppningsvis en lång och kul karriär bakom sig, och FORTFARANDE inte kunna äta ett äpple eller ta en öl utan ångest. När jag är 59 tänkte jag liksom pusta ut, kicka tillbaka och mest göra roliga grejer, eftersom man förhoppningsvis har uträttat tillräckligt för att känna sig helt okej med sitt bidrag till världen. Och i det ingår helt klart att äta god mat när det bjuds.
Problemet med det ensidiga fokuset på unga i de här sammanhangen är att den som är äldre och har samma problem känner sig ensam och löjlig. Det är ju ingen annan som känner så i den här åldern, eller hur? Därför är jag så himla glad att Suzanne berättar. Jag hoppas att många andra gör det också. För tyvärr är lösningen på de här problemen inte att vi växer ifrån dem. Det är att vi tillsammans förändrar ett samhälle som är helt skevt, och ger stöd och hjälp till de drabbade. Det är inte vårt fel. Det är inte pinsamt. Det kräver en jävla styrka att ta sig ur det, men det går. Det går faktiskt.