Vartannat år

Jag har gått i terapi från och till sedan jag var sexton år. Det har alltid varit av samma anledning: jag kör så hårt att jag helt tar slut. Det är full fart in i valfri vägg och sedan ligger jag där som en liten människospillra och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte en enbart dåligt personlighetsdrag. Det tog mig igenom skolan, in i reklambranschen, in i mediabranschen som bloggare och krönikör, in i politiken, till olika länder, osv. Men det har alltid varit på bekostnad av något annat, och detta andra har varit min egen hälsa i form av fullkomliga psykbryt.

När det där brytet kommer skickar någon mig till psykologen. Vi ses en gång i veckan och pratar om problemen, och sakta men säkert kommer jag tillbaka. Sen är man klar och det är bara att köra vidare på precis samma sätt.

Det var först på runda fyra eller fem eller vad det kan ha varit, våren 2010, som jag kom i kontakt med KBT (kognitiv beteendeterapi) och då tog det bara två timmar att inse att alla de tidigare sessionerna och terapauterna var fullständigt slöseri med tid och pengar. Kanske borde faktumet att jag alltid var tillbaka på samma ställe inom två år ha varit en hint om det, men jag såg det inte så. Jag tänkte att det var fel på mig, på min personlighet, och att jag helt enkelt skulle få leva resten av livet med att varannat år var bra och vartannat skit.

När jag träffade Charlotte första gången var det som att träffa en annan terapeut, förutom att hon var yngre och trevligare. Hon frågade mig om ditten och datten och sen fick jag ett formulär att fylla i till nästa gang. Det kändes lite som en kvällstidningsquiz, för att vara helt ärlig, och jag var mycket skeptisk. När vi sågs igen kollade hon igenom mina svar och hummade lite. Sen sa hon: Okej, det har säger emot precis allt du berättade förra gången. Ska vi börja prata om hur det ligger till egentligen? På två minuter såg hon igenom allt jag hade berättat för alla de andra terapeuterna, saker och ting som jag till och med själv trodde på, och det var en helt absurd känsla. Tio veckor senare var jag på många sätt en helt ny människa och sedan dess har jag faktiskt inte varit i närheten av den välbekanta väggen.

KBT, och ACT som är den del av KBT som vi använde, handlar i stora drag om att man övar på att separera sina tankar från sitt beteende. Man jobbar inte på positivt tänkande eller försöker förändra något i tankar eller känslor. Man försöker inte “må bra”. Istället fokuserar man på sina värderingar, vad man vill med sitt liv, och försöker bete sig därefter. Tankarna och känslorna får säga precis vad de vill. Man skiter i dem och gör i många fall precis tvärtom. Det är kontraintiutivt och låter svårt, och det kräver massor av övning, men det funkar verkligen. På allt från spindelfobi till utbrändhet och missbruksproblem.

Nu är det ganska exakt två år sedan jag slutade träffa Charlotte, och det har varit två dramatiska men bra år. Jag har fortfarande mina KBT-böcker på nattduksbordet och så fort jag känner igen de mest destruktiva tankarna tar jag upp dem och börjar öva igen. Jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen att få hjälp och att det håller i sig.

Charlottes kontaktuppgifter finns här, (där står det mest om sexologi, men hon kan som sagt hjälpa till med annat också) men det finns såklart fler jättebra terapeuter. Om du är som jag, eller på nåt helt annat sätt som är jobbigt, testa för guds skull. Livet är för kort för att bara vartannat år ska vara bra.

Disclaimer: jag ar naturligtvis ingen psykolog och kan inte säga vad som funkar för alla. Jag vet att det finns kritik mot KBT och ACT, men det funkade himla bra för mig, och har man inte testat det tycker jag att det är värt.