Angående den där modetidningen du har på skrivbordet
- 3 min
- 7 kommentarer
På senaste tiden har jag av olika anledningar hängt lite med modeller. Alltså inte Kate Moss-typer, utan de vanliga. De 17 till 21-åringar från hela världen som modellagenturer övertalar att hoppa av sina gymnasier och universitet och komma till världens häftigaste stad och tjäna massor av pengar på ett jätteglammigt jobb.
När de kommer hit blir de inhysta i en lägenhet långt ute i Brooklyn. I lägenheten finns kanske två rum. Där bor sex personer, i våningssängar. Inget kök, inget vardagsrum. Rummen har inga fönster, inga garderober, inga stolar. För detta boende dras 1400 dollar från deras lön varje månad. (som jämförelse kan man säga att man för samma pengar får en etta i ett bra område i Brooklyn, eller ett rum i en schysst delad lägenhet på Manhattan). Lägenheten ägs av agenturen och de får inte fixa eget boende, trots att det skulle vara mycket billigare. Det är kontraktsbrott.
Varje kväll får de ett schema med nästa dags jobb, så de kan aldrig göra upp planer för mer än några timmar framåt. Det gäller varje dag, sju dagar i veckan. För dem som är nya är det mycket castingar. Det innebär att tillbringa en timme på tunnelbanan för att komma till ett kontor, där man ska vänta ytterligare ett par timmar på att rätt människor ska dyka upp, som sedan, om man har tur, kollar på portfolion i fem minuter och sedan, om man har riktig tur, bokar in en för ett jobb.
På jobben får man sällan betalt i pengar, kanske ett par hundra dollar för en dags arbete, om man har tur. Men man kan få kläder. Och droger. Droger kan man alltid få, och löften om att få komma in på häftiga klubbar och dricka gratis. När man är 19 år och helt ensam i en stad på andra sidan världen från föräldrar och kompisar är kokain i de flesta fall att föredra framför en ny tröja. Efter några månader är många skyldiga agenturen tusentals dollar trots att de har jobbat nästan varje dag.
Det här gäller de största, kändaste agenturerna. De största, häftigaste modevarumärkena. Personerna som berättar det här för mig kan man se i Elle och Vogue och på de bästa fotografernas bloggar. Det är som ett jävla skämt och det gör ont i hjärtat på mig när de här människorna försöker få ihop det. För hur kan de åka hem när de är skyldiga så mycket pengar? När de har hoppat av sina utbildningar och gett upp sina stipendier och satsat allt på ett kort som inte alls var det de trodde?
På ett sätt är det lite som den förvrängda versionen av den amerikanska drömmen. Den som gör att fattiga lågutbildade amerikaner på landsbydgen röstar på Rebublikanerna trots att de förlorar på det. För det finns ju de som lyckas, som blir rika, och när det händer, då kommer att systemet att jobba till ens egen fördel. Så man biter ihop.
På ett annat sätt är det trafficking och borde helt enkelt vara så jäkla olagligt.