Vänsterhänt
- 2 min
I fredags hade jag politikkväll med några kompisar. Vi hade alla per lottning tilldelats ett politiskt parti, fått en gäng ambitiösa frågor att besvara, och så år vi tacos och drack vin och presenterade svaren för varandra. Lite 70-tals-studiecirkel, mycket intressant. Och inte minst fick det oss alla att reflektera över inte bara vad vi röstar på, utan varför.
Ibland önskar jag att jag hade varit en sån där rekorderlig ungdomsförbunds-person som redan i fjortonårsåldern insåg att här finns det saker som inte står rätt till, och att det är bäst att vi gör någon åt det. Så var dock inte fallet. Jag var en bit över 20 innan jag ens fattade att politik var intressant, och betydligt äldre än så innan jag hittade min hemvist. Under de 10 år jag har haft rösträtt har mina valsedlar placerats hejvilt. Det enda jag visste från början var att jag var borgerlig, för det är man för det mesta i det område, de skolor och den miljö jag kommer ifrån. Eftersom de flesta jag träffade tänkte så, och de var vettiga, funderade jag inte så mycket mer på det.
Att jag nu kategoriserar mig själv som vänster är alltså inget som har kommit av sig självt. Det är något jag har läst, tittat och pratat mig till. Därför känner jag att jag bottnar i den uppfattningen. Jag tycker inte som jag gör för att någon har sagt till mig eller för att alla andra gör det. Och jag tycker inte att dom som tycker annorlunda är dumma i huvudet. Det är ett ganska bra utgångsläge, tror jag.
Många menar att höger och vänster handlar om stat vs kapital, eller offentligt vs privat. Jag tycker att det är lite för smalt definierat. Stat och kapital, offentligt och privat handlar ju om lösningar. För mig uppstår skillnaden tidigare, i själva problemformuleringen. Om man är vänster anser man att problem (och lösningar) uppstår på grund av strukturer. Om man är höger anser man att problem (och lösningar) uppstår på grund av individer. Sen får det konsekvenser i en massa olika frågor, där huruvida man tror på en stor eller en liten stat är en av dem.
När man ser på det så blir valet ganska enkelt för mig. Jag tror inte att två personer som är precis lika intelligenta och driftiga, men födda med helt olika ekonomiska förutsättningar, kommer att hamna på samma ställe i livet. Vi människor är för mycket flockdjur, vårt samhälle är för komplext. Vi gör som de omkring oss vill, inte som vi själva vill. Jag tror att kollektivet alltid är starkare än den individuella människan. (vilket de amerikanska studier bevisar som säger att den enskilt viktigaste faktorn för att förklara någons inkomstnivå är deras föräldrars inkomstnivå. Inte intelligens, utbildning, eller personlighet) Jag tror inte att kollektivet alltid har rätt, men jag tror att vi med gemensam kraft kan förändra så att kollektivet ger olika individer lite bättre förutsättningar att nå sin potential.
Så tänkte jag en dag för kanske fem år sedan. Och vips gick liberalen och blev vänster.