Välkommen tillbaka!
- 2 min
- 2 kommentarer
Hoppas att ni alla har haft en fantastisk Cannes/midsommarhelg. Min var jättekonstig och tillbringades mest rännandes omkring i stan, men på söndagen gjorde vi en utflykt till Stone Barn Farm utanför New York och det var helt grymt. Mer om det senare. Vi värmer upp veckan med den här ledaren som jag antar att nästan ingen har läst, eftersom den publicerades i lördags.
Den handlar kort och gott om H&M och de befängt låga textilarbetarlönerna i Bangladesh. Poängen är att det är bra att företag tar ansvar, men att det finns gränser för vad de kan uträtta:
Ansvarsfullt företagande – corporate social responsibility (CSR) – är visserligen viktigt. Men det har också tydliga begränsningar. Odemokratiska regimer och svaga institutioner innebär ofta den tyngsta bördan för människor, och försvårar samtidigt för företag att göra skillnad. Till exempel har den granskning och de stickprov som internationella företag låter göra hos sina underleverantörer visat sig ha liten effekt. De kringgås ofta av korruption och fusk.
Men även om det finns klara gränser för vad företag kan göra för att förbättra arbets- och levnadsförhållanden i utvecklingsländer så är granskning av deras verksamhet viktig.
Så är det ju. Det konstiga blir sista meningen i artikeln:
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att för att det ska vara ett riktigt effektivt verktyg krävs att vi konsumenter är beredda att rösta med plånboken. Där ligger kanske den största utmaningen.
Jag har tidigare skrivit om det här med att rösta med plånboken. Framför allt vänder jag mig mot att, som i exemplet ovan, lägga över ansvarsbördan från storföretag med styrelser och ledningsgrupper som ska vara världens bästa och tjänar miljonbelopp, till en tonåring eller en sjuksköterska som handlar något att sätta på sig. Men just här har jag allra svårast för motsägelsen. För om konsumenter kan rösta med plånboken, då kan väl H&M också göra det? Då kan väl de helt enkelt säga att hörrni Bangladesh, om inte ni höjer minimilönerna och får bukt med korruptionen blir det ingen fabrik. Då öppnar vi istället i ett annat land där villkoren är bättre?
Jag tror inte att H&M är så särskilt bakbundna. Jag tror bara att det handlar om vilja. Viljan att se sitt företag som en världsmedborgare, inte som en maskin. Ett sånt skifte skulle kunna göra mycket större skillnad än att jag sitter uppe på nätterna och googlar tygfabriker i Bangladesh för att bestämma var jag ska köpa min t-shirt.