Välkommen till festen
- 4 min
- 25 kommentarer
Nu har det gått ett drygt halvår sedan jag fyllde 30, och de flesta av mina kompisar har joinat mig. Anton fyllde 35 i juli och några veckor innan det var jag på mitt livs första 40-årsfest. Jag tycker alltså att jag börjar kunna uttala mig hyfsat säkert om hur det är att vara i min ålder. Och min slutsats är att hela idén om 30-årskris är idiotisk. Snarare borde folk brista ut i ännu mer rungande GRATTIS. För om 20-nånting var fördrinken, är 30 helt klart festen.
De jag känner som inte har skaffat barn går ut lika mycket efter 30 som innan. Skillnaden är att utgång nu inte innebär två öl på billigaste haket. Det är snarare en god middag och så många glas vin, drinkar och shots man har lust med, inte råd med. Man kan ta taxi dit man vill, och dessutom komma in. Om man som 20-åring var tvungen att hoppas att nån vakt skulle känna igen en, är sannolikheten mycket större efter 30 att du faktiskt känner dem som har klubben.
Att vara hemma hos folk är en annan sak som har förbättrats med ungefär 500%. Många har diskmaskin nuförtiden. Ofta flera rum. De kan laga mat till sina kompisar som inte är hämtpizza. Och om en granne kommer och klagar på ljudnivån blir de alldeles förlägna när de inser att det är VUXNA människor som firar en födelsedag, inte ungdomar som kaosar runt, och lommar hem igen.
Allt det här beror naturligtvis på den största skillnaden mellan 20 och 30: pengarna. De flesta av mina kompisar har hittat ungefär vad de vill ägna sig åt och tillbringat kanske 10 år med att bli bra på det. Man tjänar alltså mer och jobbar mindre. Folk har gjort sig av med vidriga chefer och oklara arbetsuppgifter. Några har bytt bana och börjat plugga igen, det de gillar den här gången. Andra har startat eget, blivit chefer eller partners. Oavsett vad är det inga problem att ses för ett glas vin klockan halv sex. Folk över 30 fastnar inte på jobbet som de som är 22 gör.
En av anledningarna till det är så klart att många har ett privatliv som de faktiskt gillar. Oavsett om man är singel eller ihop är det mycket mindre drama. Jag tror inte att jag har sett ett sms analyseras på typ två år. De flesta har kommit fram till ungefär hur de gillar att leva, och så gör de det. Hittar de nån som gillar samma blir det kul, för då kommer en annan VÄLDIGT bra del av 30+ livet: bröllopen.
Att gå på bröllop är bland det roligaste som finns. Om kärlek för 10 år sedan mest handlade om hångel och trasiga hjärtan så är det motsatsen nu. Folk ställer sig inför alla de känner och berättar hur mycket de älskar varandra. Det är så enkelt, tryggt och fint. Ändå (har jag fått förklarat för mig) är det ingenting mot hur kär man blir första gången man får en bebis. Vilket folk också får, hela tiden. Hela den här processen underlättas så klart av att ens vänner har gått igenom samma utveckling, och är fett mycket roligare, smartare och snällare nu än för 10 år sedan. Man kan få hjälp med typ vad som helst. Alla har både tid och lust att göra allt från att låna ut en bil till att åka på semester till Italien till att ligga och dega i en soffa en hel dag.
Till alla er som är i 20-årsåldern vill jag alltså säga: det du gör nu är bara uppvärmningen. Du kommer att bli mer och mer bakis med åren, men inget av det roliga tar slut. Istället blir du bättre och bättre på att vara du. Vilket, inser man till slut, är det enda man kan vara. Glad fredag!
***vissa blev väldigt arga på det här inlägget eftersom det jag skriver om är en privilegierad tillvaro. Och det VET jag ju, och det vet jag att ni vet att jag vet. Därför skriver jag ”mina kompisar”, inte ”alla människor i Sverige”. Men jag tycker att min upplevelse av något kan vara kul att berätta om även om den inte är representativ för alla (vilket ju inga personliga upplevelser är). Vissa saker i inlägget gäller i första hand välutbildade människor i storstan, men de flesta är inte kopplade till varken pengar eller geografi. Mina kompisar som lever andra typer av liv är också i de flesta fall gladare och peppigare nu än när de var 20. Det var bara det jag ville förmedla på ett lite informellt sätt. Oj jävlar vilken lång disclaimer detta blev. Men jag vill ju inte att folk ska bli arga/ledsna när jag bara försöker muntra upp lite.***