Urkällan
- 2 min
- 7 kommentarer
Häromsistens la jag upp en bild på min sommarläsning på Instagram vilket uppenbarligen fick en och annan person att sätta semestervinet i vrångstrupen. Så här såg den ut:
Kommentarerna kan sammanfattas i: Ayn Rand?!?!?!?!?!?!? *tusen förfärade emojis*
Ja, boken på bilden är Ayn Rands Urkällan, skriven 1943 och utgiven i pocket på Timbro förlag. Ayn Rand var en rysk-amerikansk filosof och författare som brukar hyllas av de radikala nyliberaler och därmed alltså tokdissas av folk som står till vänster på den politiska skalan.
Jag tycker att den typen av resonemang, alltså både hyll/diss och förfäran över min läsning, är problematiskt av flera anledningar. Till att börja med är det alltid tveksamt att hylla/dissa något man inte har läst. Eftersom Urkällan består av 750 tättskrivna sidor gissar jag att rätt få av de som uttalar sig, i endera lägret, faktiskt har tagit sig igenom texten. Snarare tror jag att de flesta åsikter baserats på vad någon annan har sagt om den, vilket ju alla vet, enligt viskleksprincipen, är ett skakigt värderingsunderlag.
Och det leder mig en på problem nummer två: att det på något vis skulle vara fel att läsa material av någon som en misstänker att en inte håller med. Jag tycker tvärtom att det är helt nödvändigt att göra det. Dels för att ta reda på om den där människan faktiskt är så som man tror, och om det skulle vara fallet, för att i bästa fall få en inblick i hur man kan se på världen på ett annat sätt, och i värsta fall slipa sina argument emot den världsbilden eller ideologin. Om man vill förändra något är det helt nödvändigt att sätta sig in på djupet i hur de som tycker tvärtom resonerar och varför.
Urkällan är intressant eftersom den inte alls är som jag trodde att den skulle vara, vilket egentligen bara understryker punkt 1: dissa inte skit du inte har koll på. Den är inte övertydligt politisk, den är inte en nyliberal propagandaskrift. Det finns säkert många sätt att läsa den på, men för mig är den superrelevant eftersom ett centralt tema är den ständiga (och omöjliga) balansen mellan att göra det man själv tror på och det alla andra vill ha av en. Att dra gränsen mellan svält och sell-out. Och visst, Rand anser att all altruism också är självisk. Men det i sig är väl inget konstigt, utan något som man alltid kan diskutera.
Hur som, jag ska inte göra en enpersonbokcirkel av det här. Poängen är detta: oavsett om du är liberal eller vänster, fågel, fisk eller mittemellan – läs inte bara folk som tycker som du. Det blir så himla himla tråkigt i längden.