Twitter och PK-maffian

Tänkte på en grej när jag lyssnade på Fredrik&Filips podcast häromdagen, och sedan igen när jag läste det här inlägget av Magret. Det handlar om politisk korrekthet och vem som egentligen driver vilka frågor som är viktiga.

Filip och Fredrik menade i och för sig att det är viktigt att motarbeta rasism och homofobi, inte minst den vardagliga som vi kanske inte ens själva märker att vi utsätter andra för, men att det är lika viktigt att det inte går för långt åt andra hållet. Att vi lever i en tid när folk är så livrädda för att uppfattas som politiskt inkorrekta att alla blir supermesiga. Vi ägnar hela livet åt att hylla initiativ på Twitter och Facebook och ingen säger något som är det minsta kontroversiellt och så är vi jättenöjda med oss själva.

Det kan jag ju hålla med om i och för sig. Man blir inte jätteimponerad när 27:e personen i ens Facebook-feed skriver “Ner med SD!”. Men jag kan inte hålla med om att det skulle vara ett lika stort problem som motsatsen. Visst, rör man sig i mediastockholm (både fysiskt och på internet) känns det som att alla är miljöbilskörande queerälskande anti-rasister. Men så ÄR det ju inte. De allra flesta delar inte alls de åsikterna. Inte de flesta som syns i media, och inte de flesta som inte syns i media. För i helvete, SD är ju Sveriges tredje största parti!? Homosexuella fick helt nyligen rätt att gifta sig, kvinnor tar fortfarande ut 75% av föräldraledigheten, kommuner vägrar ta emot ensamkommande flyktingbarn och det går knappt en vecka utan att någon prominent mediaperson lyckas få ur sig en rasistisk “groda”.

Att den politiska korrektheten skulle vara ett större problem än den främlingsfientlighet, homofobi, ojämställdhet och allmäna själviskhet som finns precis överallt, kan bara någon påstå som själv aldrig utsätts för problemen. För alla andra är det ganska akuta frågor som är rätt mycket viktigare än om Twitter blir tråkigt för att alla tycker lika.