To your point.
- 4 min
När jag bodde i Sverige hade jag en väldigt tydlig bild av amerikaner, hundra procent baserad på hur vi svenskar i allmänhet ”vet” att det är. Jag visste således att amerikaner älskar football och öl, är svinbra på att göra TV-serier och har overkligt snyggt hår. Jag visste också att amerikaner är bullriga och bra på att framhäva sig själva, på gränsen till skrytiga.
En bit in i min vistelse här kan jag bara konstatera att de flesta vetandena var helt riktiga. Jag kan också konstatera att det sista var helt uppåt väggarna fel. Efter hundratals möten, mingel och andra sociala sammankomster kan jag konstatera att amerikaner är förbaskat försiktiga, vänliga, på gränsen till självutplånande när de närmar sig andra människor.
Några exempel:
– To your point. Under ett vanligt möte uttalas den här frasen säkert 50 gånger. Den betyder ”precis som du sa” och sägs så fort någon börjar prata om något över huvud taget. Att bara ta ordet är oerhört oartigt. Alla väntar på sin tur, säger ”to your point” och börjar sedan prata. Om det man säger har något att göra med det den föregående talaren sa är en annan femma.
– Thanks! är e-mailfrasen framför andra. Man kan inte be någon läsa en text, säga att man är sen, boka ett bord eller sätta upp ett möte utan minst två thanks! i mailet. Med utropstecken, obs.
– Totally agree. På snart två år har jag fortfarande inte hört en amerikan säga emot en annan människa. Inte i något hyfsat socialt sammanhang i alla fall. Ett ”jag vet inte om jag helt håller med” som på svenska arbetsplatser är helt ok, skulle få genomsnittsamerikanen att undra om man var dum i huvudet. Alla håller med varandra, punkt slut.
– Awesome. Att prata om en person eller ett projekt och inte använda ordet awesome eller amazing för att beskriva hen/det ses med stor skepsis. Allt är awesome tills motsatsen har bevisats. Rockstar kan också användas när A-orden börjar bli slitna, alltså om konversationen pågår längre än tre minuter.
– Workplace politics. Det här tog mig oerhört lång tid att avkoda, och jag är inte helt framme än. Eftersom alla artighetskoder gör det lite svårt att kommunicera ibland, gäller det att vara taktisk med hur man orienterar sig i organisationen. I workplace politics ingår att vara oerhört vänlig, att liera sig med människor i bästa Big Brother-anda för att få igenom sina projekt, att portionera ut sina idéer och framför allt: att aldrig stöta sig med någon.
– Give credit. Det här med att amerikaner skulle skryta och framhäva sig själva vet jag inte alls vad det kommer ifrån. Snarare är det grundmurat i kulturen att man skryter om alla andra än sig själv, det som i vardagligt tal kallas att give credit. När projekt avslutas, när priser delas ut, när något bra över huvud taget händer, börjar och slutar det med att föremålet för uppmärksamheten förklarar att hen inte hade lyckats med NÅGONTING om det inte hade varit för de här 10-100 personerna som borde applåderas istället. Tänk tacktal på Oscarsgalan.
– Boomerangkomplimangen. Det här är det som tar längst tid att bemästra. Som svensk har man lärt sig att om man får en komplimang antingen säga ”äsch, den här gamla trasan” eller att helt enkelt le och säga tack! Det funkar inte alls här. En komplimang ska nämligen besvaras med en boomerangmanöver som gör att den som GAV komplimangen i slutändan är den som får mest kärleksbombning. Exempel:
Kollega 1 (glatt): I love your pants!
Kollega 2 (överlyckligt): OMG really?!? That’s sooo nice of you!
Notera alltså hur kollega 1 får en mycket bättre kommentar om sin fantastiska personlighet i svar på den ganska enkla frasen. Jag har i mitt huvud försökt översätta det här till svensk kontorsjargong men det går bara inte.
Slutsats? Som svensk får man ta det ganska försiktigt när man stövlar in i en amerikansk organisation. Annars kommer man med största sannolikhet att bli stämplad som ett asshole, som förövrigt är en av mina favoriter bland amerikanska förolämpningar. Men det är ett annat inlägg.