The longer the waiting the sweeter the kiss
- 2 min
När man är utlänning är all tid lånad. En papperslapp i passet är allt man har att hänga upp sin tillvaro på. Ändå måste man låtsas som att allt är som vanligt. Man måste skaffa lägenhet och bredband och dagstidningsprenumeration, sätta barnen på dagis, planera semestrar och födelsedagar. Men någonstans i bakhuvudet vet man ändå. Att helt plötsligt kan mattan dras undan, papperslappen bli ogiltig, tack och hej och var vänlig lämna landet inom två veckor. Man har sett det hända massor av gånger. Folk som ena stunden är där, på jobbet, på brunchen, på den jättelånga picknicken i parken, och som sedan försvinner med en instagrambild på massor av resväskor uppställda på trottoaren.
Det gör att alla är väldigt passapåiga. Kanske är det därför det är så kul att bo här, och kanske är det därför man gärna umgås med andra utlänningar. De tackar inte nej, skjuter inte upp. De låter det inte gå veckor när ingenting händer, ”för det är ju ändå så trist i januari”. Man lever ju med ett påtvingat jäkla carpe diem över huvudet.
Men samtidigt. Samtidigt som allt är kul och på, har alla utlänningar en annan sak gemensamt. De har vandrande tankar. De tänker varje dag på saker som inte finns i närheten. Platser, mat, åsikter, rättigheter. Och mest av allt, så klart, människor. Människor som är viktigast i världen, men är så himla långt bort. Pojkvänner, fruar, barn, föräldrar, mormödrar, bästisar, hundar och kanariefåglar som man vinkar till på Skype och skriver upp i kalandern och kryssar dagar tills man får träffas igen, under någon helt vansinnig vecka när man ska hinna göra och visa allt, och samtidigt lära känna varandra igen efter åtta månader av förvirrade WhatsApp-konversationer.
Det är jobbigt, men det är så det är. Som tur är känner alla samma sak. Man kan prata om bra restauranger för besökande föräldrar, billigaste biljetterna (via Amsterdam) och det förbannade Viber som aldrig funkar. Och så kan man lyssna på låtar från folk som vet precis hur man har det.
