The American Dream x 2
- 2 min
Asså guuuud. Önskar på något vis att jag var smartare, tålmodigare eller vad det är som krävs för att stå ut med kulturdebatter. Men något i mig går verkligen av när supervälutbildade, mäktiga människor med flit missförstår varandra i långa texter med massor av svåra ord.
Därför var det så skönt att få läsa den här intervjun, apropå den gigantiska kulturdebatt om klasshat som tydligen har pågått hela våren. Har själv helt lyckats missa det trots att jag har läst, eller försökt läsa, alla texter som enligt DNs lista ingår i den. Ser verkligen inte hur de hänger ihop? Aja. Åter till intervjun med forskaren Lena Sohl som berättar en massa intressanta saker om hur klass fungerar i Sverige idag.
Det som intresserar mig mest är jämförelsen mellan den svenska och den amerikanska drömmen. Det har nämligen bland annat New York Times skrivit om ganska mycket under våren: om hur begreppet ”the american dream” har skiftat, och hur det i sin tur faktiskt är orsaken till att USA ser ut som det gör just nu, politiskt, ekonomiskt och socialt. När man började prata om den amerikanska drömmen handlade det om möjligheten för fattiga människor att bli del av medelklassen. Drömmen bestod av ett fint hus med välklippt gräsmatta, egen bil, dry martinis efter jobbet, grillfester på bakgården och college för barnen. Det var det man emigrerade till, det var det politikerna kämpade för. När man pratar om samma dröm idag menar man något helt annat: chansen att bli så jävla rik att man inte bara kan resa till ett annat land, man kan KÖPA ett annat land. Med ett kreditkort från sin egen bank. Och sedan, vid behov, spränga det med vapen från sin egen fabrik. Vapen som ingen förbannad liberal ska komma och säga att man inte har rätt att bära var man så önskar.
Det säger sig självt att det krävs ganska så olika politik för att uppnå dröm ett och dröm två. Den ena handlar om att så många som möjligt ska få leva ett tryggt och bra liv. Den andra handlar om att när (om) man väl får det bra, ska ingen himla fattiglapp få för sig att kräva något av mig. För jag har rätt till min dröm och att påstå något annat är oamerikanskt.
Att leva mitt i det här debattklimatet, vilket jag och cirka 300 miljoner andra människor gör, får hela den kulturintellektuella debatten om svenskt klasshat att kännas lite larvig. För risken är att medan olika skribenter försöker slå varandra i huvudet med invecklade formuleringar, håller den också den svenska drömmen på att omformas. Från beslut som är bra för många till politik som gynnar några få. Från en gemensam idé som de flesta kan skriva under på, till var person för sig och tough luck för den som halkar efter.
Jag hoppas verkligen att vi kan börja diskutera det, ordentligt och begripligt, innan vi hamnar där.