Tetrismusiken
- 1 min
- Kommentera
För ganska många år sedan läste jag en krönika i någon musiktidning, minns inte vilken. Den handlade om Avril Lavigne. Skribenten kallade det för tetrismusik. Något skivbolagssnille har hittat en nischmarknad, exempelvis lite halvskejtiga tjejer i nedre tonåren, och skapat en artist som passar precis precis för dem. Som bitarna i tetris kan man vrida och vända på musiken till den passar, hur litet utrymmet än är.
Skribenten gillade inte tetrismusiken, och det kan man ju förstå. Tills man upplever den själv. Oavsett om det här är verket av en cynisk skivbolagsstrategi eller av ren och skär skaparglädje var det länge sedan jag blev så drabbad av en skiva som den här Veronica Maggio – Satan i gatan.
De senaste dagarna har jag varit nostalgisk till Välkommen in (det är fest hos mig ikväll och världen är min), gråtit till och varit tvungen att stänga av Snälla bli min, längtat till Jag kommer, varit förbannad av Satan i gatan och helgpeppat med Mitt hjärta blöder. Råkade dessutom mailbyta Vi kommer alltid ha Paris med någon som tänkte på mig precis samtidigt när de hörde den.
Läs Hanna Fahls recension här om du fortfarande inte är övertygad om att det här kommer att vara sommarens bästa soundtrack för alla tjejer i 27-årsåldern som gillar hemmafester, alltid är uppe lite för sent på helgen och har fått hjärtat krossat 3,5 gånger.
