Terapi för nybörjare
- 3 min
- 22 kommentarer
Elin kommenterade häromdagen och frågade om jag inte kunde ge lite tips om terapi, hur man hittar rätt och så. Tänkte att det kanske är fler som är intresserade av det? Alla fall:
Jag har gått i terapi från och till sedan jag var 16. I början handlade det mest om stress och ätstörningar, och jag gick i vanlig psykodynamisk terapi (det som brukar kallas samtalsterapi). Jag har för mig att mina föräldrar hittade terapeuten genom att fråga runt bland vänner. Det hjälpte ofta för stunden, men ett par år senare var jag tillbaka. Slutade typ med att jag började tro att mitt liv var tvunget att vara så; vartannat år bra, vartannat dåligt.
När jag blev utbränd 2010 fick jag träffa en psykolog genom min byrås företagshälsovård som skickade mig vidare till en KBT-terapeut hon kände. Vi det laget var jag så trasig att jag inte brydde mig ett skvatt om var jag hamnade, så jag funderade inte så mycket på vad KBT var eller varför jag skulle testa det. Hur som helst: det var så jag träffade Charlotte, och sen dess har jag faktiskt liksom blivit bra. Steg för steg, år för år. Det känns helt sjukt men jag mår inte dåligt längre. När grejer bli jobbiga har jag lärt mig att hantera dem.
Det finns alltså många sorters terapeuter och psykologer och jag tror att vilken man behöver beror på vem man är och vad man behöver hjälp med. Och enda sättet man kan ta reda på det är nog att testa. Om man hittar rätt person ska man 1) se fram emot att träffa hen och 2) känna att man blir bättre rätt fort.
Så var det inte under mina första terapisvängar, och hade jag vetat att det var fel hade jag nog blivit bra mycket snabbare. Så precis som i vanliga vården: om det inte hjälper, gå vidare. Man har inte tid/råd att pausa livet så. Sen tar det så klart själva terapin tid, men man ska i alla fall känna skillnad, att grejer är på väg åt rätt håll, mer eller mindre på direkten.
Hur hittar man terapeuten då? De flesta jag känner har hittat sina via kompisar. Alltså, man frågar runt. Sen ringer man upp eller mailar och säger hej jag vill komma. Man kan också få kontakt via primärvården (alltså husläkaren) eller sin företagshälsovård. Men generellt tror jag man har störst chans att hitta rätt via sina kompisar, man är ju antagligen ganska lik dem och borde gilla den de gillar.
Att våga gå dit. Ja. Problemet är ju, som Lina Thomsgård brukar säga när hon talar för Rättis: om man påtalar problemet blir man ofta problemet. Så är det med terapi också: man känner sig aldrig så koko som när man är på väg till terapeuten. Men det är bara att bita ihop, veta att alla känner sig så, och att det kommer att bli lättare med tiden.
Det här med pengar. Det är skitdyrt att gå i terapi om man gör det privat. Tusen kronor per gång ungefär får man hosta upp. En gång i veckan. Så egentligen borde jag rätta svaret jag gav häromdagen på vad jag lägger mest pengar på förutom hyra. Det är inte resor eller mat, det är terapi. Och ja, jag fattar att alla inte har de pengarna, men många fler än vad de själva tror har de pengarna. Man får göra matlådor, låta bli att shoppa, låta bli att åka på semester. Det är värt varenda spänn, för det är verkligen skit samma hur många Thailandsresor man gör om man är miserabel så fort man kommer hem igen. När terapi funkar är det helt magiskt. Det känns som att man kommer ut ur en fängelsehåla och kan andas igen. Det är friheten man betalar för.
Så, det var mina tankar. Vet att det är många psykologer och folk som har egen terapierfarenhet som läser det här, ni får gärna kommentera och rätta/lägga till om ni tycker annorlunda. Och tipsa om namn, både er själva och folk ni känner!