Tankar från en familjeagnostiker

Träffar på en gammal bekant på stan. Vi har inte setts på evigheter, men vi har varann på Facebook, så man vet ju lite grann. Hon välkomnar mig hem. Jag frågar hur det är med barnen. Hon berättar lite och frågar hur det är för mig, har jag någon pojkvän eller så? Nej, säger jag. Kanske ser jag inte tillräckligt ledsen ut över det.

För då händer det. Jag får jag för första gången känna att jag är en barnlös kvinna. Jag ser i hennes blick att hon tycker synd om mig. Hon tycker att jag inte har fattat grejen. Att jag på något vis inte riktigt begriper hur man lever.

Kommer att tänka på det när jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika om ateism. Så här skriver hon:

“Som ateist möter man ofta religiösa människor som lägger huvudet på sned och förklarar att världen inte bara består av det vi kan se eller ta på, att allt är mycket mer komplicerat än vad vi ateister tror och att livet har dimensioner som inte går att avläsa i tabeller. Många troende ser helt enkelt inte ateister som lika hela människor som de själva.”

Det är inte speciellt långsökt att byta ut ateist mot barnlös/barnfri/whatshimmacallit. Folk som har barn tycker väldigt ofta synd om folk som inte har barn. De som vill ha barn men inte kan, dem är det riktigt synd om. De andra, de som liksom jag frivilligt har lyckats leva hela 28 år utan att föröka sig, är helt enkelt lite tröga.

Men jag fattar. Jag tror faktiskt att jag gör det. Jag tror att det är grymt att ha barn och det är mycket möjligt att jag någon dag kommer att skaffa det. (OBS jag har faktiskt i bästa fall 10 år på mig, det är liksom inte helt kört än) Men. Det är också grymt att vara jag. Det är kul att kunna ägna flera timmar om dagen åt att läsa och diskutera intressanta grejer av och med smarta människor. Det är kul att flytta runt i världen, att kunna bli kompisförälskad i en ny person, att dricka vin hela nätterna, att kunna äta gurka eller smågodis till middag, att kunna ha tre jobb man gillar och ändå har tid över för att kolla på film och läsa böcker.

Jag visste inte hur jag skulle svara min bekanta utan att bli elak. Hur förklarar man att man är helt ointresserad av att gå upp klockan sex i en förortsvilla, byta blöjor, kolla på Bamse, steka köttbullar, tvätta kräkströjor och schemalägga hela sitt liv utan att det låter otrevligt? Så jag säger bara nej, inte än, jag trivs bra som det är. Och hon fortsätter att se ledsen ut.

Inser att jag nog kommer att få repetera den interaktionen väldigt många gånger de närmsta åren. Buuuuuuuu.