Tack.
- 3 min
OMG, nu händer det verkligen. Sista inlägget på sista dagen. Jag har inte riktigt hunnit skriva alla önskeinlägg, men hoppas att det är ok i alla fall. En bra nyhet är att ett första utkast (typ) till min nya hemsida, ninaakestam.se, finns uppe nu. Där finns lite allt möjligt om mig och en funktion som jag inte skulle kalla blogg, men där en kan skriva texter när andan faller på. Så det kan ni ju spana in!
Annars vill jag mest av allt bara säga tack. När jag skrev tacklistan i boken sa förlaget att de aldrig hade sett en så lång, så jag kan tänka mig att det inte kommer att bli bättre här. Men det är faktiskt väldigt viktigt att tacka tycker jag, för en är ju väldigt sällan själv i något, och framför allt inte i en blogg. Alltså:
Tack till alla som jobbade reklambyrån Åkestam.Holst sommaren 2006. Ni var de första som läste mina dittills hemliga inlägg, och trots att de var sämst sa ni inte det utan uppmanade mig att fortsätta. Annars hade nog egentligen inget av det här hänt.
Tack till alla på Resumé och Dagens Media som gjorde mig till någon slags branschkändis innan jag ens kunde stava till utomhusenhet. Som lät mig debattera, krönikera och ranta hit och dit, och dessutom alltid bytte ut fula bilder på mig om jag bad om det. Extra tack till Claes på Resumé som frågade om jag ville börja blogga här, gav mig betalt för mödan och inte har lagt sig i ett skvatt vad jag gör.
Och tack till alla som jobbade på Garbergs samtidigt som ovanstående som stod ut med mina mediala utbrott. Finns nog ingen arbetsplats som har så högt i tak.
Tack till hela reklambranschen egentligen. Ni är en ständig källa till inspiration, vänner, baksmällor och kärlek. Utan er hade jag för att vara helt ärlig inte ens funnits, eftersom mina föräldrar träffades på reklambyrån Aggerborgs 1978.
Och apropå det vill jag tacka min familj. Dels för att jag finns men också för att ni alltid, alltid har lyssnat på mina planer och idéer och gjort att jag sedan alltid har fått för mig att min åsikt är viktig.
Sen var det ju det här med vännerna. Allt mina smarta, coola, roliga vänner i verkligheten och på internet som har lagt grunden till varenda ord som har skrivits på den här bloggen. Som har lyssnat och diskuterat och bidragit och delat och härjat runt. Vågar inte skriva namn av rädsla för att missa någon, men ni vet ju vilka ni är.
Tack till signaturerna Liv, Tom Croker och alla andra som under åren har kommenterat på mina inlägg med en aldrig sinande vilja att missförstå, hata och raljera. Jag fattar fortfarande inte hur man dag ut och dag in i åratal orkar lägga tid på en blogg man verkligen inte gillar. Men ni orkar, och det har många gånger gjort att jag har orkat fortsätta. Ni är en ständig påminnelse om att den världen jag vill ha är långt borta, och att även de enklaste saker, som mänskliga rättigheter och allas lika värde och en schysst samtalston, inte är självklara mål för alla.
Men ett ännu större tack till er läsare som kritiserar konstruktivt, lägger fram motargument, mailar artiklar och rapporter, följer upp på era egna bloggar, bjuder in till samtal och diskussion. Ni är internets finest och gör mig smartare varje dag.
Tack till alla er som mailar mig små utdrag ur era liv, ocensurerat och ärligt. Jag kan inte alltid hjälpa (och ibland inte alltid svara) men jag gör mitt bästa och är så glad att det är just mig ni släpper in i era svåraste funderingar.
Tack alla som har öst kärlek över mig de senaste åren. Ni som har delat inlägg, kommenterat, bjudit in mig att föreläsa, applåderat i publiken, gett ut min bok, köpt min bok, kommit fram snorfulla på krogen och gett mig världens största kram. Utan er hade det ju aldrig gått.
Nu drar vi ur pluggen på det här fina. Vi hörs och ses någon annanstans!