Synas men inte höras
- 1 min
- Kommentera
Det här blir så sjukt tjatigt, men ibland måste man bara skriva av sig och då passar det ju alldeles utmärkt att ha en blogg.
Jag lyssnar som bekant på en del podcasts. På topp 10 i iTunes store finns inte en enda podcast som leds av en kvinna. Och i de största (Filip & Fredrik och Alex Schulman) kan man inte direkt påstå att könsfördelningen är speciellt jämn, varken när det galler gäster, diskussionämnen/personer eller dem som ringer in. Förutom den där gången när en tjej ringde in till Schulman och han helt plötsligt skulle ställa Slitz-intervjufrågor till henne (vilket han i och för sig snabbt insåg var lite konstigt, tack och lov)
Jag kollar också på Vita huset som anses vara ett under av jämställdhet. Där är nämligen en av huvudkaraktärerna kvinna. Det är förvisso en av sex huvudkaraktärer, och hon är förvisso pressekreterare vilket är den lägsta positionen av dem vi följer, men. Ändå hyllas Aaron Sorkin i bland annat Creative Screenwriting Magazine som en riktigt pionjär när det gäller kvinnoskildringar. Och faktum är att det är han ju.
Det finns sa himla mycket bred populärkultur som är bra och medveten. Som aldrig skulle dra en rasistiskt skämt eller ignorera klassproblematik men som ändå har en helt bedrövlig kvinnosyn, som i de allra flesta fall kommer till uttryck i att kvinnor helt enkelt aldrig nämns vid namn. De finns inte. Och gör man det en gång tycker man att man nu har försäkrat sig inför de kommande 10 programmen eller numren. 0% kvinnor är helt okej, 15% kvinnor gör en till jämställdhetskämpe.
Amanda Schulman blev häromveckan rasande på tidningen Slitz. Med rätta, naturligtvis. Det är ett fullkomligt skämt att tidningar som Slitz köps och läses och inte minst, skrivs och säljs. Men ibland vet jag inte vad som ar värst; det uttalade kvinnoföraktet i skräpkulturen eller det stilla tigandet i vara breda opinionslager.