Strl 40
- 2 min
Brita Zackari satte fingret på något väldigt bra i en blogginlägg häromveckan (läs hela inlägget här). Nämligen att om vi ska kunna få ett mer avslappnat förhållande till kvinnliga kroppar, måste vi kunna använda deskriptiva ord utan att utgå ifrån att det ligger en värdering kring allt hela himla tiden.
Jag är en stor tjej. Det har jag inte alltid varit. Eftersom jag gick i skolan med dem som var ett år äldre var jag bland de kortaste fram till högstadiet, och hade på något sätt tänkt att det skulle fortsätta vara så. Hur som helst tog den här gullighetsperioden snart slut. Under högstadiet växte jag en dec om året och stannade inte förrän måttstocken visade 1,80. Det förde även med sig stora fötter, stora händer och allt annat som krävs för att balansera den typen av längd.
Alltså har jag sedan cirka 1998 inte riktigt kunnat prata om min egen kropp på något bra sätt. Det är nämligen jättesvårt att säga saker som ”jag har stora fötter” utan att, som Brita skriver, få en massa protester tillbaka. NEJ, det har du ju inte! Nej men du är inte så lång, eller man tänker inte på det i alla fall! Vilket väldigt tydligt berättar att det jag är, rent faktamässigt, är något dåligt. Att jag, bara genom att påpeka hur jag faktiskt ser ut, ägnar mig åt någon form av självhat. Så dåligt är det att inte komma i den minsta storleken på handskar.
För att vara tydlig: när jag säger att jag har storlek 40 och därför inte kan låna dina skor i storlek 37 är det fakta, inte självhat. Det är inte ens topp 100 på min problemlista. Stort är inte per definition fult eller dåligt. Det finns till och med människor (CHOCK!) som tycker att det är snyggt med längd. Och de som tycker tvärtom. Och för de flesta spelar det inte så himla stor roll, för annat är viktigare.
Därför tycker jag att vi kommer överens om att sluta lägga så jäkla mycket värdering i om någon är lång/kort/tjock/smal/storfotad/tunnhårig. Det behöver inte betyda så mycket mer än just det.
Nu pratar vi om något roligare!