Stora feministpriset
- 3 min
Efter ett ganska långt uppehåll började jag lyssna på Filip och Fredriks podcast igen häromdagen, och lyssnade alltså ikapp en massa gamla avsnitt. Jag tror att det var ett av de första avsnitten i år som handlade om feminism, aggressivitet och uteslutande. Det var långt och fick ta plats och jag tyckte att det var superbra.
För ärligt talat är det en sak jag också har funderat över jättemycket på senaste tiden. Att det finns grupper och personer inom feminismen som får relativt mycket mediautrymme som jag också uppfattar så. Som aggresiva och uteslutande. Alltså, jag fattar att alla som kämpar för rättvisa blir förbannade. Jag blir också förbannad. Förbannad på att det går för långsamt, förbannad på att så många fegar ur, förbannad på att ännu fler inte ens verkar fatta att det är ett problem att människor föds till helt olika förutsättningar. Jag fattar också att man blir irriterad på påståenden om att feminismen måste tagga ner, att vi måste branda om den och kanske kalla den något annat, för annars känner sig inte männen inkluderade. Det är skitsnack. Och det är så klart allas fulla rätt att verbalisera den ilskan och irritationen precis som de behagar. Det gör inte kampen mindre värd på något sätt.
Samtidigt är det ju så att vi kan inte komma dit vi vill om inte fler ansluter sig. Om inte fler fattar, om inte fler ser. Det spelar ingen roll hur rätt man har om ingen lyssnar. Ibland måste man vara högljudd för att någon ska bry sig. Och ibland är det precis tvärtom.
Det vet jag, för jag var också rädd för feminism i början. Jag vet inte vad det grundade sig i, kanske vad jag hade läst i tidningar eller hört sägas. Jag trodde att det skulle vara svårt att vara feminist. Att jag skulle bli kritiserad och hånad om jag inte kunde alla teorier och hade läst alla böcker. Det visade sig vara helt fel. Det går alldeles utmärkt att vara feminist baserat på inget annat än en fast övertygelse om allas lika värde. Böckerna och teorierna kan man ta efterhand, om man känner för det. De hjälper att strukturera tankarna och förklara varför det ser ut som det gör i samhället, men de har ingenting med rätt eller fel att göra. Eller smart eller osmart.
När jag skriver om jämställdhet har jag ett enda mål: att fler personer, av alla kön, ska känna att den här frågan är viktig. Att den handlar om dem. Att det finns saker de, personligen, kan göra här och nu för att förändra. Vissa kommer jag så klart aldrig att kunna övertyga. Men min erfarenhet är att de allra flesta kan man faktiskt nå. Det kan ta lite tid, men innerst inne är det trots allt få som inte skriver under på feminismens grundläggande principer när de väl börjar intressera sig för dem.
Jag lägger mig inte i hur andra gör när det gäller det här. Det är en annan fördel med en stor rörelse; vi behöver inte tycka lika om metoderna, så länge vi är hyfsat överens om målet. Men jag hoppas att alla ni som känner er osäkra inför att närma er feminismen förstår att det är världens ofarligast grej. Det är inte en klubb eller en livsstil eller något man måste bli godkänd för att vara med i. Det är inte något som bara gäller kvinnor eller bara akademiker eller bara på Södermalm. Det handlar bara om att svara ja.
Vill du att kvinnor och män ska behandlas lika i alla sammanhang? Vet du att vi inte gör det idag och är okej med att jobba lite för att förändra det? Grattis, då har du vunnit stora feministpriset.