Statistik och jämställdhet
- 3 min
- 5 kommentarer
Häromdagen fick jag et mail med en enkel fråga: Är jämställdhet att vara lika eller är det att ge alla samma förutsättningar?
Bra fråga, tycker jag. Och bra frågor förtjänar svar.
För mig är jämställdhet att ge alla samma förutsättningar. Vi har kommit ett jättebra bit på väg mot det i samhället. För hundra åt sedan saknade kvinnor rösträtt, bestämmande över sin egendom, rätt till sin kropp. Det har vi ändrat på. På det stora hela är män och kvinnor lika inför lagen, vilket är jättebra och helt nödvändigt.
Tyvärr är det ju inte bara det rent juridiska som avgör en människas förutsättningar. Våra sociala koder är ofta mycket starkare än de juridiska (tänker exempelvis på alla som bryter mot hastighetsgränserna litegrann när de kör bil, eller fildelar, utan att för den sakens skull ses som brottslingar). Och när det gäller sociala koder kring kön är de många och snåriga. Här har vi också kommit en bra bit på väg. Tidigare var det inte olagligt för kvinnor att arbeta, men eftersom de sociala koderna sa att det skulle vara mamman som uppfostrade barnen var det många kvinnor som inte kunde ge sig ut och tjäna sina egna pengar. Då skapade vi dagis, och de gjorde att kvinnor fick möjligheter som mer liknande männens. Föräldrapenning och subventionerade preventivmedel för unga är andra exempel på lagar som finns för att jämna ut såna här sociala ojämlikheter.
Men. Trots alla de här lagarna är det fortfarande stora skillnader mellan män och kvinnor, om vi tittar på dem som grupper. Det gäller vilka jobb vi har (och vad vi får betalt för dessa), hur vi fördelar hemarbetet, våra självbilder, hur vi blir sjuka, vilka böcker vi läser och vilka sporter vi utövar. Man skulle ju kunna argumentera för att det här är uttryck för våra fria viljor. När de lagliga hindren är undanröjda är det upp till val och en, och då råkar det bara bli såhär. Men där måste min inre ekonom/statistiker säga ifrån. Det kan inte stämma. Det är helt enkelt inte sannolikt att så många kvinnor, och män, runt om i hela världen, med olika kulturell, social och religiös bakgrund, ska landa i snarlika mönster av fri vilja. Och än mindre sannolikt är det att kvinnorna kontinuerligt i så fall skulle göra val som ger dem mindre makt, status och pengar. Medan män och pojkar helt fritt skulle välja att inte få vårdnaden om sina barn, prestera sämre i skolan eller begå självmord.
Nej, jag tror att vi behöver fortsätta kämpa för att alla människor ska få samma förutsättningar, inte bara juridiskt, utan också i praktiken. När vi har lyckats med det kommer människor inte att bli mer lika; snarare tvärtom. Alla kommer att kunna vara sin bästa version av sig själv, oavsett vad det är. Grupper blir mer blandande, perspektiven blir fler. Felen blir stokastiska, inte systematiska (nämnde jag att jag har börjat läsa statistik igen?) Eller som Cissi Wallin så kärnfullt uttryckte det i en tweet för ett tag sen:
”Den dan jag fått in en lönnfet tant, tillika musiker som vinner tv-pris för att laga mat halvnäck i sitt kök och kallas ”skön” i tv… Då.”