Stämplad
- 3 min
I mellandagarna var det många som läste och delade den här krönikan av Anna Dahlberg, som handlar om det rådande debattklimatet. Där vissa saker är självklara, och allt avvikande stämplas som galenskap (Dahlberg tar upp exemplen invandring och abort).
Innan jag läste krönikan och bara såg titeln (Den hätska debatten göder dumheten) blev jag så himla glad. För på senaste tiden tycker jag verkligen att det har skrivits och sagts särdeles lite som är intressant, och särdeles mycket som är dumt. Det känns som att varenda inlägg är självklart var det ska sluta innan det ens har börjat. Allt är så förbannat förväntat, det känns som att det saknas luft.
Så det var i och för sig positivt med Dahlbergs text, för den handlar inte alls om det. Utan att säga det tydligt drar hon istället upp det gamla trötta vänster-mot-höger argumentet, där vänstern står för trångsynthet och pk-het och allt är deras fel. Det är så himla onödigt. Om debatten är dum beror det ju garanterat inte bara på ena sidan, framför allt inte eftersom det blåser starka högervindar i Sverige och Europa och vi har en högerregering sedan mer än sju år tillbaka. Om det politiska samtalet är trist måste ju rimligtvis majoriteten också ha något med det att göra, inte bara oppositionen.
Men, en minst lika tråkig formulering är krönikans avslutning, också den klassisk.
Vad händer i en sådan debatt när kloka människor hukar av rädsla för att bli stämplade? När argument inte prövas förutsättningslöst, utan på förhand sorteras i legitima och icke-legitima? Och när public service ständigt nagelfars utifrån vänsterns mall för det tillåtna?
Att debattera är att öppna upp sig för att folk inte håller med. Att bli kritiserad, hur hätskt och fel det än må vara, är inte farligt, det är det som ÄR debatt. Lika lite som yttrandefrihet är samma sak som tourettes syndrom, är det samma sak som att få prata oemotsagd. Det ingår att alla kanske inte är så himla balanserade hela tiden. Det är inte optimalt, men det är inte farligt. Att bli ”stämplad” som något man inte känner igen sig i kanske inte är kul, men det är inte ett jättestort problem. Det är ju bara att förklara att man inte menade så, och berätta hur man menade istället. Personen som ”stämplade” kanske inte fattar, men de flesta normala människor gör det. Och i många fall delas ju stämpeln ut av en anledning, som det kan vara värt att fundera på. Säger man något som kan uppfattas som rasistiskt eller homofobiskt (eller för den delen, manshatande eller kommunistiskt) kan det vara så att folk då kallar en rasist eller homofob. Om det inte var så man menade kan det ju vara bra att veta. Det kan vara en fördel som hjälper en att nyansera och justera sina argument. Men det bygger på att man tar in kritiken (eller ”stämpeln”) och fortsätter diskussionen, vilket de allra flesta debattörer gör.
Jag vill också ha en intressant och givande debatt med väldigt högt i tak. Det krävs en massa jobb och självrannsakan från alla sidor för att komma dit. Men att påstå att det största problemet är att alla kloka människor skräms till tystnad av vänstern (och public service, gubevars), det är ett trött argument.