Skygglappar och okunskap
- 1 min
I DN i helgen skrev Lena Andersson en ledare om kostnaden av avskaffad kapitalism. Bakgrunden är att det har kommit tre kulturenheter (Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar, Sara Granérs seriealbum All I want for Christmas is planekonomi!!! och Stefan Jarls film Godheten) som är kapitalismkritiska och ställer frågan om det kanske inte finns andra ekonomiska system som skulle vara värda att testa.
Jag tycker att det är lite överdrivet att tro att människors frihet är hotad på grund av tre ynka små droppar i en flod av ekonomisk litteratur som inte bara tror på kapitalismen, utan tar den för självklar. Men säg att det faktiskt är så att de här verken är symptom på något större, att som Andersson säger är en ”gångbar idé” att vilja avskaffa kapitalismen. Är det så himla konstigt?
Det Andersson missar i sin analys är nämligen att det inte finns något val. Kapitalismen, i den form den nu finns, är inte ett alternativ, av den enkla anledningen att den på sikt förintar sig själv. Ständig tillväxt styrt av självintresse innebär ständigt minskande naturresurser, och för eller senare tar de slut. Det kanske inte sker i vår livstid, men det sker. Alla som har läst bara lite nationalekonomi på universitetet vet att det inte finns någon lösning på det problemet i modellerna. Och även om Andersson pratar om värden som jag tror alla vill ha, som frihet och rättvisa, kan jag inte låta bli att känna en pust av ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, som så ofta sades under presidentvalskampanjen i höstas. Men som jag har skrivit förr: man kan inte förhandla med en tsunami eller en öken. Man kan försöka, men den kommer inte att bry sig. Inte ett skit.
Jag håller med om att planekonomi verkar vara en särdeles dålig lösning på problemet. Jag förstår frustrationen inför att många kritiker inte kan lägga fram ett tydligt alternativ. Men att därmed gå runt och tro att vi kan fortsätta som vi gör nu. Att det är ett val vi har. Det tyder antingen på skygglappar eller okunskap.