Skitstormen
- 1 min
En vän hörde av sig till mig. Hon hade skrivit en text om våld mot kvinnor i modebilder, och helvetet brakade lös. Anonyma telefonsamtal, vansinniga mail, kommentarer med könsord. Hon undrade hur sjutton jag klarar av det och om jag har några tips för att få det att sluta.
Det är inte första gången jag får frågan, och det är inte så konstigt med tanke på hur det brukar se ut i media. Det verkar som att hot och hat är en självklar del av att vara feministisk debattör. Men faktum är att jag har ingen aning. Det har aldrig hänt mig. På åtta år med blogg, krönikor och annat har jag inte fått ett enda mail eller en annan kommentar som har varit värre än du är tråkig och ful sluta skriva.
Jag vet inte vad det beror på. Kanske på att mina kanaler är mindre, kanske på vilka ämnen jag berör, kanske på ren tur. Men det är så det är, för mig och faktiskt för många andra. Och det tycker jag också är viktigt att berätta. Det kan lika gärna bli så att mailboxen fylls med pepp och beröm. Att någon man aldrig har träffat kommer fram på stan och ger en spontankramar. Eller att en äldre herre i Västra Frölunda lägger fem tättskrivna pappersark i ett kuvert och för säkerhets skull märker det LÅNGT BREV BRÄDDFULLT MED BERÖM OCH TACK.
Självklart är näthat och/eller hot helt oacceptabelt, oavsett vad en person skriver, och var och hur. Det är ett stort problem och det måste motarbetas. Men det är inte så att den som vill debattera politik i offentligheten skriver under ett kontrakt där skitstormen är priset man får betala. Det kan hända. Men det måste inte. Och jag hoppas att inte en enda människa backar från en fråga hen tycker är viktig av den anledningen.