Skiter väl jag i
- 1 min
- 272 kommentarer
Nästan alltid när man kritiserar vissa företags beteende, som exempelvis American Apparel eller tidningen Frida i våras, möts man av ett och samma argument: Det säljer ju.
Det argumentet brukar tysta de flesta kritiker. Eller så tar diskussionen en annan vändning, där man pratar huruvida objektifiering/våld/vikthets mot kändisar faktiskt säljer, och vem som i så fall kan bevisa det (ofta någon av mina kollegor i den akademiska världen).
Jag skulle vilja komma med ett nytt förslag på svar på det påståendet: DET SKITER VÄL JAG I. Alternativt det mer journalistanpassade: Det var inte svar på min fråga.
För så är det. Jag struntar fullkomligt i vad andra tjänar pengar på. Det hjälper ju inte mig, om jag inte är aktieägare i företaget. När jag invänder mot vissa tidningars bilder och reportage eller vissa företags reklam, är det inte för att jag är orolig för deras ekonomiska intressen. Jag är övertygad om att de flesta av dem klarar sig utmärkt. Det jag vänder mig emot är att de förstör för mig. Det är inte ett ekonomiskt argument, utan ett moraliskt. Till och med extremliberalen Milton Friedman anser att företags ansvar är att maximera sin vinst inom ramarna för lagar och samhällets etiska gränser. En sån etisk gräns som de flesta moralfilosofer är överens om, är att man får göra vad man vill så länge det inte skadar eller begränsar någon annans frihet. Gör man det, ska man lägga av.
När det gäller reklam och media är det således rätt enkelt: om folk mår dåligt av det man manglar ut, spelar det ingen roll om man själv tjänar pengar på det. Det är fel och det ska plockas bort. Det är det enda rimliga om vi ska ha ett någorlunda fungerande och respektfullt samhälle. Det borde till och med de mest inbitna Timbro-anhängarna kunna hålla med om.
Hmmmm… Jag undrar om omslaget i mitten har något med omslaget till höger att göra. Bild från Sara Haags instagram.