Skit under naglarna
- 1 min
För ett tag sedan pratade jag med en person som är professionell politiker. Hon hade läst min blogg och inlägget jag skrev om KBT, som hon tyckte var bra. Sen sa hon: det är lite synd, att som politiker skulle man aldrig kunna skriva så.
Vi pratade inte mer om det just då, men jag har tänkt på det lite i efterhand. Jag vet ingenting om hur det är att vara poltiker, så jag får utgå från att hon har rätt. Men varför då egentligen? Vad skulle vara problemet med att en folkvald person har haft problem med stress, tagit tag i dem, och nu delar med sig av den erfarenheten till andra?
Jag kanske är konstig hära, men jag vill ha mänskliga poltiker. Precis som att jag vill ha mänskliga företagsledare (och företag), läkare och förskollärare. Jag tycker verkligen inte att det är hela världen ens om en politiker har glömt att betala TV-licensen, dragit på sig parkeringsböter eller suttit i fängelse. Allt beror ju på, liksom. Är det ett ärligt misstag man har rättat till får det ju räknas som livserfarenhet, och det är något jag gärna vill att folk som bestämmer ska ha.
Att ha gått i terapi är dock inte brottsligt. Det är väldigt vanligt, och skulle jag säga, ansvarstagande. Dessutom känns det mer pålitligt att någon som ska fatta beslut som påverkar manniskors liv, oavsett om det gäller infrastruktur, arbetsrätt eller vård, har testat på grejerna själv. Lite skit under naglarna har aldrig skadat någon. Så för min del får gärna politiker från alla läger berätta att de inte är perfekta. För det vet vi ju att ingen människa är, och det känns dumt att låtsas som något annat.