Skit som hände medan vi höll på med annat, del 4
- 3 min
Kalle och Björn gick ut Berghs 2003. De fick jobb på en byrå på Mallorca och flyttade dit. Det var något mycket märkligt. Förutom Paul & Linus och några tuffa kreatörer som gjort en repa i London var det ingen som hade hört talas om svenskar som jobbade utomlands.
Nu skriver vi 2011 och när jag stod och minglade på Hyper Island-festen häromdagen sa amerikanen jag pratade med: Another Swede?! You guys are contagious!
Och det stämmer ju. Här i New York finns det svenskar på varenda byrå med någon slags digital ambition. Folk jag lärde känna i Stockholm är utspridda i Shanghai, Sydney, Tokyo, Paris och Moskva. När det drar ihop sig till praktikperiod på Berghs får jag panikslagna mail från studenter som undrar om de är helt rökta om de inte praktiserar utomlands i ettan (och svaret på det ar självklart NEJ. Man får praktisera var man vill och det spelar inte alls så stor roll for resten av karriären. Vem man är och vad man har i mappen är det viktiga.)
Även om reklamen fortfarande oftast är nationell är människorna det inte. Som byrå måste man konkurrera med hela världen om de bästa talangerna, och som anställd måste man våndas och fundera på vad man vill. Klart är att det här påverkar hur vi jobbar.
Till att börja med påverkar det utbildningarna. För där Berghs och de andra skolornas roll tidigare var att förse typ 10 svenska byråer med nytt blod, är det nu att rusta folk för att jobba i vilken kultur som helst, var som helst. Skolorna måste veta mer och kunna mer och ha bättre kontakter för att kunna leverera det studenterna behöver. Just nu har de inte riktigt det, och det leder till en massa ryktesspridning och onödig oro.
Det påverkar också byråerna. Jag tror att en byrå i Sverige måste bli mer och mer svensk för att lyckas. Stockholm, Göteborg och Malmö kan inte konkurrera med andra städer i puls och inspiration, men vi har annat. Platta organisationer, korta beslutsvägar, många semesterdagar, snabb karriär. Och framför allt: man får ut jobb. Man får erfarenhet. Man blir partner. Om jag hade en byrå skulle jag se till att försöka bli ännu bättre på de här grejerna.
Och inte minst påverkar det oss, alltså vi som drar. Vi lär oss en massa grejer och blir konstiga. Ju längre jag är här, desto mer svensk känner jag mig. Men jag inser ju att jag säkert också blir mer amerikansk utan att märka det. Om jag kommer tillbaka och jobbar i Stockholm är jag inte säker på hur det skulle kännas eller om det skulle finnas en plats för mig.
Men det fina är ju att det har blir en spegling av det jag skrev om i förra inlägget. Ju fler av oss som drar, desto fler kan relatera till hur det känns att vara ny i ett land. Ju fler språk pratar vi och ju fler kulturer kan vi avkoda. Nästa steg är naturligtvis att locka folk från andra länder till byråerna i Sverige. Kan Ogilvy i Paris ha engelska som arbetsspråk kan vi också. Kan jag och Sandra sälja soffkuddar till kvinnor i mellanvästern kan nog en fransyska lära sig vad Systembolaget är.