Skål!

I september genomförde jag mitt vuxna livs första vita månad. På fyra veckor drack jag inte en droppe alkohol. Det var inget dramatiskt beslut, jag blev inspirerad av en kompis som gjorde det i augusti och eftersom jag gillar att testa sånt jag inte har testat bestämde jag mig för att köra på.

Jag var beredd på att stensätta mig. Jag visste ju vad som väntade. Att inte dricka är ett socialt stigma. Folk blir irriterade. Ifrågasätter. Påstår att man har alkoholproblem. Man måste stå där med sitt bubbelvatten och svara på tusen frågor varenda gång man går ut.

Döm om min förvåning när inget av ovanstående hände. INGEN var intresserad av mina dryckesvanor. TIll att börja med var det mycket få som utredde vad jag hade i glaset. Och de som av någon anledning visste det, kanske för att de beställde åt mig i baren, sa ingenting. Alltså allvarligt. 30 dagar och inte en enda kommentar, utom en gång när Mia sa att hon nog skulle ta en vit månad i januari i år igen. Och då befinner vi oss i Dry Martinins huvudstad där fredagsmys betyder whiskeyshots på Jane klockan halv 4 på morgonen.

Av detta kan man dra två möjliga slutsatser:

1. Jag har utan att förstå det själv dragit på mig grava alkoholproblem som alla i min närhet pustade ut över att jag äntligen hade tagit tag i.

2. Det här med att inte dricka är inte så himla stor grej som “folk” säger att det är.

Jag hoppas på slutsats nummer två. Som för det mesta i livet gäller att alla är så upptagna av sig själva att de varken har tid eller ork att bry sig om vad någon annan dricker/äter/har på sig/läser om man inte själv tar upp det till diskussion. Soft för alla som gillar att vakna upp en lördagsmorgon och inte vilja skjuta huvudet av sig.

Med det vill jag önska en alldeles fantastisk fredag, med eller utan spritens hjälp.