Så himla Östermalmigt
- 2 min
Jag är uppväxt på Östermalm i Stockholm. Det är på många sätt en bra stadsdel. Lugnt och rent och tyst för det mesta. Lika nära till Kåken som till Djurgården. Många tunnelbanestationer. Och man kan använda hela city som närlivs.
Det är också på många sätt en mindre bra stadsdel. Som att det inte finns en enda vettig mataffär. Som att man är helt själv om man promenerar hem efter klockan 10. Eller att det är väldigt ont om trevliga frukostställen.
Östermalm får också mer eller mindre klä skott för allt som är dåligt med den svenska överklassen. Om något är skrävligt eller oskönt är det ”östermalmigt”. Det är ibland rättvist och ibland inte. Naturligtvis kan man inte dra en hel stadsdel över en kam, men det vet ju alla. Men något som för mig är typiskt östermalmigt och tyvärr dessutom sant är att man i många kretsar på Östermalm (och i motsvarande stadsdelar och förorter runt om i landet) verkar tycka att det är okej att vara helt omedveten om världen omkring sig.
Om man är uppväxt i, säg, en krigszon i Afrika eller en betongförort i Storbritannien är det begripligt att man inte läser tidningen varje dag. Man har helt enkelt inte de förutsättningar som behövs för att kunna hålla sig uppdaterad och allmänbildad. Det är svårt att se så mycket längre en sin egen närhet. Det är bedrövligt och vi måste hjälpas åt för att ändra på det, men det är inte individens fel. Man drog en nitlott i livets lotteri. Lyckas man ta sig vidare trots det ska man hyllas, men om man inte gör det kan man inte klandras.
Om man däremot är uppväxt i ett välbeställt område med bra skolor och sommarställe och bil och tennislektioner, har man ingen som helst anledning att inte ha koll. Att man då inte kan namnen på Sveriges partiledare eller årets Nobelpristagare i litteratur eller kan redogöra för grundprinciperna i det kommunistiska manifestet beror inte på att man inte har haft möjligheten att lära sig. Det beror på att man inte har brytt sig. Och få saker gör mig mer förbannad.
När det finns så många människor som inte får utbilda sig och förändra världen till det bättre är det ett hån att den som har möjligheter inte tar dem. Att man tillåter sig en mediekonsumtion enbart bestående av skvallertidningar och sportbilagor, att man kör SUV till jobbet, att man tillbringar helgerna på middagar där man byter samtalsämne så fort något bränner till, att man försörjer sina vuxna barn så att de kan hänga hela sina dagar på caféer där latten kostar 38 spänn. Det är liksom okej att inte bry sig, eftersom man har råd att köpa sig en utsikt som gör att man slipper se problemen.
Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag tycker att den som har det bra har ett mänskligt ansvar att göra det mesta av alla fördelar man slumpmässigt har tilldelats. Att ibland öppna den där SvD som alltid ligger på köksbordet är en bra början.