Så himla, himla värt.
- 2 min
- 4 kommentarer
Hittade det här inlägget som jag skrev i juni men glömde publicera då. Tycker att det passar ganska bra nu när man börjar längta tillbaka till jobbet efter semestern. Jag vet att det är få förunnat att göra det, men det gör jag. Och jag hoppas att fler av de som har möjlighet att fixa det så för sig själva faktiskt tar chansen.
Ligger i parken och läser. Det är onsdag eftermiddag i juni och varmt (men inte för varmt). 50 meter bort leker några förskolekids kurragömma, det är oklart om de är överens om reglerna men det gör ju inte så mycket. Jag läser ett filosofiskt försvar av reklam som institution (artikelförfattaren är orimligt förtjust i Ayn Rand) och sen en text som menar att det inte är reklamen man ska kritisera eftersom den bara är ett symptom på kapitalismen och jag antecknar frågor och utropstecken i marginalen. Sen blir det ett papper om allmänhetens inställning till reklam genom tiderna, fast när jag kommer till 70-talet somnar jag. Går in, tar en kopp kaffe, börjar redigera en artikel. Tar en paus och funderar lite på ett tal jag ska hålla i Almedalen. Fast då kommer jag på några tankar som borde in i boken, så skriver upp dem i telefonen. Och hela tiden är det en tanke som surrar i bakgrunden:
NU. Nu har jag fått till det. Det här är mitt jobb. Det här är jag bra på. Och jag kan leva på det. Människor är beredda att betala mig för att tänka, resonera och skriva. Jag får göra det när jag vill och hur jag vill och så fort jag kör fast med en grej byter jag till något roligt, och då är det OCKSÅ jobb. Fatta.
Det gick nog fortare för mig än för många andra att komma fram till vad jag gillar att jobba med. Men nu är det helt obegripligt att jag hade ett liv innan det här. Att jag gick till jobbet en viss tid för att man skulle det, inte för att jag hade något att göra. Att någon annan bestämde vilka projekt jag skulle jobba med, och att jag använde min hjärna och min penna till andra saker än de jag tycker är allra mest intressanta, roliga och viktiga. Att jag väntade på möten och jobbade på helger.
Inget av det händer nu. Allt är bara kul, hela tiden. Och det magiska när allt är kul är att utvecklingskurvan går så snabbt. Man blir så jävla mycket bättre så jävla mycket fortare.
Jaha, vad är då det här utom en himla massa skryt om hur bra jag har det? Hm ja en liten inspiration kanske. Jag hoppas nämligen att så många som möjligt ska få ha det som jag. Jag hoppas att så många som möjligt kommer fram till vad de faktiskt vill göra, och dessutom tar tag i saken. För det är värt det. Så himla värt det.