Rostade mandlar och bakböjda nackar.
- 3 min
- 1 kommentar
Hoppas att ni har haft en bra påsk. Det kanske allra bästa med påsken är att den gör att inte bara en, utan TVÅ veckor blir korta. Så lylligt. Det innebär alltså att vi startar den här veckan direkt med tisdag, BOKTISDAG. På senaste tiden har jag längtar så vansinnigt mycket till New York. Jag drömmer om det nästan varje natt. Så för alla er som längtar bort: de första styckena i kapitlet om att flytta utomlands.
—
Det luktar alltid sött och nötaktigt i närheten av Central Park i New York. Doften kommer från vagnar som säljer rostade mandlar, fast man ser nästan aldrig någon köpa eller äta dem. De bara står där och luktar. Men det visste jag inte då, för jag var där för första gången. Jag trodde att nötlukten kanske hade med hösten att göra, för det var slutet av oktober och helt vansinnigt kallt. Jag hade blivit tvungen att köpa en nödmössa för att inte frysa ihjäl. Men parken var vacker med alla gula löv, röken från gatbrunnarna fastnade extra länge i luften på grund av kylan, och det var lunchtid på Fifth Avenue. Människorna på trottoarerna gick antingen långsamt med bakböjda nackar (turister) eller fort och fokuserat med kostymer och vassa klackar. Det luktade mycket nötter och lite avgaser och jag bestämde mig där och då för att jag inte ville vara en av dem med bakböjda nackar. Jag ville vara en av dem som gick fort och fokuserat på vassa klackar. En av dem som visste hur det skulle lukta, för det här var deras gata.
Jag har varit osäker på många saker i livet. Jag har ofta valt vägar som gör det möjligt att inte välja, eller bara tagit först bästa alternativ som har presenterat sig. Men en sak har jag nästan alltid vetat, eller i alla fall sedan den där svinkalla dagen i oktober 1997, när jag var tretton år. Jag ville bo i New York. Jag ville ha ett riktigt jobb i en skyskrapa, åka gul taxi och självsäkert säga namnet på gatukorsningen vi skulle till. Dricka martinis i barer som det skulle dröja många år tills jag var tillräckligt gammal för att bli insläppt på. Vara en av dem.
Många gillar inte New York första gången de åker dit. Det är alldeles för stort och stökigt, man fattar inte hur allt hänger ihop. Jetlagen tvingar ner en i sängen redan vid tio på kvällen och får en att stå och stampa i väntan på att museer och butiker ska öppna på morgonen. Om man, som jag, kommer dit första gången som tonåring är det ännu värre. Då är hela stan som ett stort nöjesfält där allt kul kräver att man är hundrafyrtio centimeter för att åka, och hur mycket man än sträcker på sig når man inte upp till den streckade linjen. Så man får gå runt där med en deppig popcornstrut i handen och blänga på alla som verkar ha så himla kul uppe i bergochdalbanan. Alltså var mitt första besök i New York inte alls särskilt roligt. Men ändå fick jag en känsla av att jag måste komma tillbaka. Att det skulle bli fantastiskt, om jag bara var äldre och hade ett jobb. Det skulle aldrig räcka med att bara vara en av dem som går med blicken upp mot fasaderna och tar hundratals bilder på olika brandtrappor.
—
Meningen med hela skiten kommer i bokhandeln i maj, men går redan nu alldeles utmärkt att förhandsbeställa via Adlibris.