Reklamarhumor
- 1 min
- 5 kommentarer
I min FB-feed finns det liksom ett stående skämt som är att så fort något konstigt händer ska alla låtsas att de tror att det är en reklamkampanj som någon snajdig byrå har hittat på. Tyyyyyp att bloggaren Mogis inte fanns på riktigt utan var en reklamkampanj för Sturegallerian. Och sånt. Kanske inte superkul men sådan är den. Reklamarhumorn.
Och så häromdagen hände det. Någon skrev under måndagen att Tommy Nilssons namnbyte antagligen var en reklamkampanj för Marabou Black (haha) och så var det faktiskt så.
Och nu tycker alla att det var så himla smart och roligt men jag… tycker liksom inte alls det? Alltså att Tommy Nilsson byter namn = fantastiskt. Att Tommy Nilsson inte byter namn = inte så fantastiskt. Jag fattar inte vad jag ska ta med mig från det här, jag fattar inte på vilket sätt mitt liv blir bättre. Kanske är det bara inte min typ av humor eller så har jag en dålig dag. Men jag tänker bara på känslan jag hade när jag kom ut från bion efter att ha sett Searching for Sugarman och var så himla glad pga bra film, men sen direkt tänkte: jag är lurad. Det är en mockumentary. Någon kommer hoppa fram och peka finger och säga HAHA gick du på den lätta? TRODDE du på att världen kunde vara så knäpp/kul/härlig? Och så fick jag tillbringa flera timmar med att googla om Rodriguez innan jag vågade säga till nån att jag gillade filmen.
Tyvärr gör den hära Black-grejen ingenting för mig utom just det. Ökar min osäkerhet lite lite kring om det här djuret faktiskt finns, eller om det också är en jävligt skön reklamgrej. Kanske för typ… Dust it?
