Realism och fantasi
- 1 min
- 2 kommentarer
Det är så himla sällan man läser något som är så bra som Lena Anderssons inlägg om öppna gränser (i DN i lördags). Här kan man läsa det.
Lena skriver om migration och problemformuleringar. Om hur en formulering som Hur mycket invandring tål Sverige? oavsett hur svaret ser ut, bygger på en massa förutsättningar som inte nödvändigtvis är givna eller ens sanna.
”Man kan ha fenomen rakt framför ögonen utan att ”begripa” att de är problem förrän man uppmärksammas på det och lär sig att formulera/rabbla problemets orsakskedjor. Det är som med livsstilstidningar. När jag var tretton läste jag i Veckorevyn att det gick att få armbågarna släta genom att gnida dem med citronskal. Fram till dess hade jag trott att armbågar skulle vara skrovliga.”
skriver Andersson och ja precis. Så är det ju. Och det gäller allt från invandring till mat och kapitalism. Det är otroligt svårt att bryta sig ur ett tankemönster, framför allt när man inte ens ser själv att det är ett tankemönster. Det är lätt att blanda ihop vad som ÄR med vad som är naturligt, rätt eller bra.
Så precis som vi skulle kunna ta fram ett annat ekonomiskt system som faktiskt fungerar, skulle vi givetvis kunna ha en värld helt utan gränser. Vi skulle behöva ändra på en massa saker för att få det att funka. Men det är inte omöjligt. När politiker kritiserar varandra med argumentet ”det är inte realistiskt” tyder oftast inte på pragmatism, bara brist på fantasi.
Äh, läs Lenas text i stället. Hon uttrycker det mycket bättre än jag gör.