Plastfantast

Då och då, eller ganska ofta för att vara helt ärlig, drabbas jag av det som Jonas Paulsson (eller i alla fall författaren av den här artikeln) kallar klimatångest.

Det brukar börja med någon liten grej. Det kan vara en hög sopsäckar utanför en restaurang, en butik med alldeles för mycket AC eller en bilkö. Jag tänker Oj, det här var väl kanske lite onödigt. Men sen kan jag inte sluta. Tankarna snurrar och snurrar och landar oftast i att det är helt vansinnigt hur vi lever. Framför allt är det vansinnigt att allt är så billigt. Hur är det liksom möjligt att man kan köpa en tröja för 20 dollar? Eller en lunch för 5 dollar? Eller åka taxi genom hela downtown för 15? Självklart är det inte hållbart. Det är helt galet. Men ingen verkar märka det. Ingen GÖR något.

Här i New York är det extra påtagligt. Å ena sidan är det ju bra att man knökar ihop sig i en storstad. Man kan promenera istället för att åka bil, man bor litet och delar på el och värme. Å andra sidan lagar folk inte mat. Resultatet blir plast. Brutala mängder plast.

En vanlig dag skulle jag tro att minst 6-10 hårdplastförpackningar passerar en vanlig New York-bo. Vatten, smoothies, sallader, iskaffe, wraps och fruktsallad. Allt är inplastat. Till och med på Wholefoods, som ju är själva institutionen för alla som tjänar tillräckligt bra för att kunna köpa bort sitt dåliga samvete, kommer den ekologiska spenaten i en plastbytta.

Det mest irriterande är att det mesta av plasten verkligen inte behövs. I en europeisk mataffär är förpackningar kanske hälften så många och så plastiga, och européer överlever ändå.

Det här inlägget blev inte så fiffigt som jag hade tänkt mig. Jag har nämligen ingen klämmig avslutning på lager. Så jag nöjer mig med att sitta här med min ångest. Och svara nej på frågan Do you need a bag for that, miss?