#pionjärer
- 1 min
- 7 kommentarer
Nu har det gått ett par veckor sedan kampanjen #tackanej lanserades. Det är ett initiativ av Fredrik Wass, Marcin de Kaminsky och Thomas Frostberg som går ut på att uppmana män att tacka nej till helmanliga sammanhang, som exempelvis paneldebatter, för att på så sätt ge arrangörer ytterligare ett incitament att jobba för att skapa så blandade och kompetenta sammanhang som möjligt.
När jag såg det först tyckte jag att det var jättebra. Precis som Rättis andra initiativ kändes det enkelt och självklart och jag är inte förvånad över att listan snabbt fylldes på med en massa tunga namn. Det måste jag säga till alla som kom med invändningen att #tackanej också borde handla om exempelvis klass och etnicitet: blanda inte ihop målen med medlen. Målet är naturligtvis att alla människor ska bli bedömda efter kompetens, inte bara kvinnor. Men för att komma dit måste man ibland ta en sak i taget. En kampanj som handlar om för många saker blir lätt urvattnad. Alla idéer som pekar åt rätt håll borde omfamnas, och om man tycker att något saknas går det ju utmärkt att ta ett eget initiativ som fixar det.
Men, det var inte den stora grejen. Den stora grejen var det som slog mig i helgen när jag satt och diskuterade saken över ungefär 20 glas vin med några av dem som står på listan. Att det här nog är första gången. Det är första gången jag har sett ett publikt jämställdhetsprojekt lanserat av män, för män, för att lyfta kvinnor. Utan att männen själv har något alls att tjäna på det.
Visst, det rör bara en mediaelit i storstäderna. Visst, det är inget bindande och vi vet inte vad effekterna kommer att bli. Men det är något helt nytt. De som står på listan är helt vanliga män som har gjort något som få tidigare har gjort. Det tyder på verklig förändring. Och då gick jag från att tycka att #tackanej var jättebra till att tycka att det är helt fantastiskt.