Orsak och verkan.
- 3 min
Det händer inte ofta, men ibland. Ibland får man faktiskt ta del av en nyanserad och liksom intressant diskussion på internet. Daniel Björk svarade på mitt inlägg om smala modeller och ätstörningar, hans svar kan man läsa här. Dessutom postades den här länken i kommentarsfältet, som är inne på samma sak. Enkelt sagt säger texterna: alla är överens om att det är hemskt med ätstörningar. Men media och reklam orsakar inte ätstörningar.
Och så är det naturligtvis. Ätstörningar, oavsett vilken form de tar sig uttryck i, är ett självskadebeteende som sänker livskvalitén för den drabbade rejält. Det är ingenting man väljer, utan snarare något en frisk och stabil människa verkligen skulle vilja undvika. Precis som all modern forskning visar är bakgrunden komplex. Med andra ord: om två personer ser på exakt samma bilder kommer de inte att reagera på precis samma sätt. När jag ser en supersmal modell vill jag inte äta mer den dagen. När min kompis ser precis samma modell rycker hon på axlarna och tänker ”det där var en väldigt smal människa” och går vidare i sitt liv. Det är inte bilden i sig, enskilt, som orsakar problemen.
Däremot är det ett stort hopp till att påstå att skönhetsideal (och därmed modereklam och -media, som är med och skapar idealen) inte har något med saken att göra alls. För även om ätstörningar alltid har funnits, har de ökat enormt de senaste 30 åren. Det är ett av problemen med studien Björk hänvisade till i sin första text: eftersom urvalet är människor som idag är i pensionsåldern och uppåt fångar det inte upp den utveckling som har skett. Och för den som, av en blandning av olika orsaker, står och balanserar på gränsen till ätstörning, är just smala bilder ett effektivt sätt att trilla över kanten. Den som undrar hur det går till i praktiken kan googla orden thinspo eller thinspiration.
Så nej, man kan inte inte hålla modebranschen eller media enskilt ansvariga för att det ser ut som det gör. Däremot kan man fråga: vad skulle man kunna göra för att lösa problemen? Skulle man kunna tänka sig att casta på ett annat sätt för att människor mår bättre av det? Skulle man kunna tänka sig att använda sin makt till att påverka i positiv riktning och skapa ett bättre samhälle, snarare än att vässa argumenten för att man inte ensam orsakar livshotande sjukdomar?
Jag vill understryka att inte jag, och inte någon annan debattör heller vad jag vet, snackar om att försöka skapa ett nytt ideal, att ersätta smalt med tjockt. Det är varken önskvärt eller ens möjligt, tror jag. Vi pratar om att ersätta sinnessjukt smalt med något som i alla fall skulle kunna passera för hälsosamt. BMI 18,5, ålder 18. Inte helt vansinniga saker att be om, och ett lagligt faktum i många andra länder.
Björk menar att ett problem med den här debatten är att den så lätt blir personlig, och det stämmer ju. För mig är det högst personligt. Frågan är om det är ett problem. Frågan är om inte jag, som har dragits med den här skiten i 15 år, är minst lika bra, om inte ännu bättre, lämpad än någon som saknar den erfarenheten att uttala mig om vad som förstärker eller lindrar problemen?
När jag bestämde mig för att bli frisk första gången var det första jag gjorde att slänga alla modetidningar. Det var inte resultatet av en djupgående analys eller genomgång av befintlig forskning (jag var 17 år), det var hundra procent magkänsla. Det var hundra procent självklart att om jag skulle ha en chans var jag tvungen att ge upp mitt modeintresse på vägen. Min sjukdom och modevärlden var alldeles för tätt sammankopplade. Fast det ena egentligen, som Björk skriver, inte borde ha något med det andra att göra. Det tycker jag är väldigt, väldigt sorgligt.