Öppna landskap

Öppna på en svensk reklambyrå. I det öppna kontorslandskapet finns en 20-tal skrivbord. Borden på borden finns högar med papper, skisser, MacBooks (pro), gamla kaffekoppar (iitala), pennor, block, moleskins. Någon (produktionsledare) har tejpat upp en barnteckning som ritades en gång när något dagis i SoFo var stängt för planering en dag, och fem ungar därför ockuperade det bästa konferensrummet i sju timmar för att titta på Pingu.

Klipp till samma byrå fast i USA. Här finns inga barn och ingen Pingu. Ingen byråhund och inga ittala-muggar. Däremot är skrivborden översållade av de mest oklara grejer. USB-manicker, ett tiotal foton på hela familjen (inklusive mormor och morfar), en almanacka med bilder på hundar, tre flaskor champagne, en fullt klädd plastjulgran, en jättestor inramad bild på en bebis med texten I love my Dad, ett 20-tal barnteckningar, några par skor, visdomsord av typen Let’s make better misstakes tomorrow.

Vi har ägnat flera månader åt att försöka förstå drivkraften bakom att behandla sitt skrivbord på jobbet som ett källarförråd. Vi har kommit fram till att det nog beror på att anställningstryggheten är så liten här, och att man som försvar försöker bo in sig så mycket som möjligt vid sitt skrivbord. Med så HÄR mycket grejer kan jag helt enkelt inte få sparken, kanske man tänker. Eller?