Om uppmärksamhetskåta gaphalsar
- 2 min
- 9 kommentarer
Något jag kan bli väldigt trött på är idioter. Folk som inte orkar tänka, inte orkar fatta, trots att de egentligen skulle kunna.
Något annat jag kan bli väldigt trött på är folk som låtsas vara idioter för att det är ett bra sätt att få uppmärksamhet. Man kan nämligen säga eller skriva något som uppenbart är idiotiskt, och så blir folk som inte är idioter helt rosenrasande och börjar förklara varför man har fel. Den oförtjänta uppmärksamheten är ett faktum.
När det gäller Marcus Birro är det svårt att veta om han är en idiot eller låtsas vara en idiot, men han har hur som helst IGEN lyckats skriva något som framstår som helt ogenomtänkt (den här gången om feminism) och därmed fått diverse reaktioner. Den senaste veckan har även Gabriella Bark gjort samma sak.
Hur orkar de? Och hur orkar någon reagera? Jag är all for att man ska diskutera saker och så vidare, men nån gräns får det ju liksom finnas. Varför ska man debattera/diskutera med någon som uppenbarligen inte är det minsta påläst, eller ens verkar vara intresserad av att bli det? För är man på allvar intresserad av att kritisera feminismen skriver man inte som Marcus eller Gabriella. Då ser man till att 1) sätta sig in i det man vill kritisera 2) hitta någon bra vinkel och 3) formulera sig så att man inte framstår som sinnesförvirrad.
Problemet med att försöka besvara en inlägg som Marcus eller Gabriellas är att man inte inte har någonstans att börja. Det är så många uppenbara, och är jag rätt säker på, medvetna, fel i texterna att det blir helt snurrigt. Det bäddar inte för diskussion. Det bäddar för en klatschig rubrik och inte mycket mer. Och sånt vill jag se mindre av, inte mer, framför allt när det gäller jämställdhet. Därför tycker jag att vi lägger ner nu. Det finns för mycket riktigt och viktigt jobb att göra för att lägga tid och energi på uppmärksamhetskåta gaphalsar. Eller vad säger ni?